För mig är det här en alldeles förtrollad morgon. Solen lyser in genom köksfönstren, och dimman dansar graciöst från tjärnen och upp över lägdan. Något har hänt med mig sedan jag hade sorkpesten. Både kroppen och medvetandet känns annorlunda. Det är som om jag vaknat upp ur en lång dvala, och nu är beredd att jobba för världens förvandling.
Under alla åren nere i Ådalen, arbetade jag intensivt med att stärka andra. Ett av mina huvuduppdrag var att få andra att agera. Det krävde på sätt och vis att jag ställde mig själv vid sidan om. Jag gjorde allt för att fungera som en katalysator för andras vaknande kraft.
För att det skulle fungera var jag tvungen vara neutral. Det jag ville var att kursdeltagare, chefer och politiker, skulle driva sina frågor på bästa sätt.
Egentligen hade jag nog drömläge att trycka på andra mina uppfattningar. Men jag lyckades oftast hålla balansen.
Nu när jag "bara" är mig själv, har den gamla, inneboende agitatorn vaknat. Nu vill jag driva mina frågor och vara med och påverka för en rättvisare värld.
Några av er vet säkert att jag startat en sida, på FB, mot åldersdiskriminering. Jag kände att det var en viktig, om än inte världsomvälvande, fråga att börja med.
Om vi ska få till förändringar måste vi börja i det konkreta görbara. Och detta är ett sådant ämne. Och det kan innebära större förändringar än vad man tror vid första anblick. Här följer några (generaliserade) exempel:
Om arbetsgivarna helt fritt får sortera bland vilka de ska anställa, så tror jag inte att de i första hand kommer att välja dem med stark rättspatos, och med vilja till rättvis förändring. Det arbetsgivarna, på många ställen, vill ha, är robotar som lyder order.
Många, som varit länge i arbetslivet, har skaffat sig bred erfarenhet och kunskap. Men också en förståelse för det egna värdet. Naturligtvis är detta kopplat till vad man anser sig värd lönemässigt. Samtidigt ligger det i arbetsgivarens intresse att få så billig arbetskraft som möjligt. De som tar jobben för en lägre summa skulle igår ha kallats svartfötter. Förut visste man att arbetstagarnas villkor aldrig kan förbättras, så länge det finns människor som är beredda att ta jobbet till sämre villkor. Det var en av grunderna till fackens framväxt. Men idag har fackföreningsrörelsen helt tappat greppet! De vill att vi ska inse att "vi tillsammans är facket". Samtidigt driver de mot en ökad toppstyrning, där ombudsmännens karriär till stor del avgörs av lojalitet mot arbetsgivaren. Och de övergripande samhällsfrågorna hör vi dem sällan tala om. Facket har blivit en elitistisk organisation som finns för att, på medlemmarnas bekostnad och okunnighet, växa utan egentliga mål.
Om arbetsplatser består av blandade grupper, kan politiska frågor gro på ett snabbare och effektivare sätt. När under årtal vunna erfarenheter blandas med stark förankring i "det nya" samhället, kan samtalen röra hela spektrat, från synen på vad som behöver förändras, till hur man kan göra det. Och det är givetvis ett hot mot "slavägarna". Det är oerhört frustrerande att se att arbetsmarknaden går alltmer mot att vi ska vara tysta och lyda. Och än mer förvirrande är att många chefer kommunicerar att vi ska vara med och tycka till. Deras ord är givetvis ett led i att det ska låta som om vi har öppenhet och jämlikhet. Men när det kommer till kritan är en bra anställd en som håller med chefen. Så här spelar många anställda samma spel som fackets representanter!
Någon har bestämt att vi måste lönearbeta den största delen av vårt liv, för annars har vi ingen rätt till mat, boende m.m. Varför sväljer vi egentligen detta med hull och hår? Vi arbetar ju för att man för länge sedan bestämt att så här ska systemet se ut. Några få roffade åt sig tillgångarna, och kräver att vi ska utföra jobbet, för att de sedan ska kunna bli olidligt förmögna - vilket i våran värld innebär mäktiga.
Det jag förundras mest över är dock att "vanliga" människor väljer att hålla sig på mattan. Ytterst få driver kamp för förändring, helt opolitiskt, och bara för att man vill förbättra. Politiken har lyckats få oss att tro att enda sättet att påverka är genom inträde i något parti. Men allt färre ställer sig ju bakom partipolitiken. Och allt fler säger att inget parti företräder deras åsikter. Så vi måste släppa den tanken! Om vi tittar på hur ungdomar organiserar sig i enfrågeämnen, utan krav på medlemskap, kan vi kanske förstå vilka vägar som står till buds i det rådande systemet. Vi måste engagera oss i de frågor vi tycker är viktiga, snarare än i de partier som säljer oss ett paket.
Så därför driver jag nu frågan om åldersdiskriminering. Min blogg har (trots glesa inlägg) ca 150 läsare per månad visar statistiken. Om jag kan öppna ögon på några av er, så att ni öppnar ögonen på några av era vänner, så kommer vi att steg för steg tillsammans bygga det vi vill ha. För det kan inte sägas nog många gånger att det vi skapar idag får vi leva i i morgon!
Ha en skön söndag!
