Jul och nyår

Så är vi då alldeles snart vid slutet av det här året. Intressant det här med tideräkning! Men hur som helst gillar jag att fira dessa speciella tillfällen. Det får mig att rekapitulera, fundera över vart jag är på väg, och ställa in siktet mot nya mål. Små som stora.

Vi har haft en härlig julupplevelse. Först åkte vi ner till Ådalen. Där stannade vi en vecka och bara njöt. Omgivningarna med det vackra, kulliga landskapet, återupplevelser av de gamla promenadvägarna, träffa släkten och bara vara tillsammans, och mötet med vänner från förr. Allt tillsammans gav en lyckokänsla.

När vi kom hem hade snön tagit över. Vårt hus såg nästan obebott ut. Om det inte varit för julljusstakarna som timern tänt, hade det inte funnits några tecken på att någon verkligen älskar huset. Snabbt skottade vi en liten stig fram till bron, så att vi kunde tömma bilen på packningen.

Dagen efter snöröjde vi ordentligt, och började städa och pynta inför julen. Med granen på plats och ljus brinnande i många lyktor på gården inväntade vi sedan i värme och ro julafton.

I julklapp fick jag ett refraktorteleskop. Jag har återupptagit mitt intresse för att titta på kvälls/natthimlen. Sedan tidigare har jag ett reflektorteleskop. Men då det kräver att man är lite säkrare på både var objekten man ska titta på finns, och att ställa in kikaren, behövde jag något enklare att verkligen komma igång med. Dessutom var det första teleskopet stort och klumpigt. Det nya kan jag enkelt motera på och av stativet. Dessutom är lasersiktet mycket enklare att koordinera med tuben.

Så några kvällar har det varit så fin himmel att jag kunnat spana efter spännande, för mig, nya upplevelser. I går kväll såg jag för första gången Jupiter riktigt bra. Och dessutom kunde jag få en närmare titt på Orionnenebulosan i Orions svärd. Jag lovar dig att det är en helt annan upplevelse att närvara och se, än att titta på vackra bilder i en bok. Men någonstans har jag svårt att riktigt förstå att jag är del i ett svävande, framrusande allt.

I alla fall har jag skaffat mig nästa års astronomiska kalender. Där kan jag se vilka objekt som är synliga varje vecka under året. Min gamla översiktsbok med den inställningsbara stjärnsnurran har också dammats av.

Förutom det jag berätta så har vi också gett oss själva tid till långa, frostiga promenader. Det har dessutom inneburit att vi fått njuta av den försiktiga solen då den kikat över trädtopparna. När jag nu också faktiskt börjar märka av att ljuset stannar lite längre för var dag, kan jag inte låta bli att snegla på dammen som ligger under snön. Och visst kommer bilder av att jag står i shorts och i hettan planterar växter där.

Idag ska jag ta hand om det sista av julen. Granen får stanna inne och sprida sin härliga doft i samklang med hyacinterna. Däremot kommer de ärvda, broderade juldukarna att stoppas undan. Nu vill jag hjälpa ljuset på traven genom att ta in mer vitt.

Julskinkan och den ljuvliga, gula julosten kommer att tillsammans med lök och hemkokt tomatsås, bli generösa pizzabitar till både mage och frys. Därefter en liten skidtur runt lägdorna.

Inför nyår finns köttet i frysen, det bubblande vinet i kylen. Vi har också införskaffat kinesiska himmelslyktor som vi kommer att skicka upp på tolvslaget. Så som du hör är allt skönt och bra här hos oss. Och det hoppas jag verkligen att det är för dig med!

Med det vill jag önska dig en lycklig och skön avslutning på det här året, och ett hittills oöverträffat lyckosamt nytt år!

Tänd ett ljus!

Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på. För den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus, för jordens barn.

Vilka ljuvliga ord! Jag tycker att man kan använda dem som ett mantra när man känner sig lite låg.

Så fantastiskt stora känslor som går att samla i några få väl sammansatta bokstäver. Förunderligt!

Någonstans känner jag att den här inledningen representerar mitt inre tillstånd just nu. Värme, glädje, förnöjsamhet och stor härlig förväntan. Det är verkligen så upplyftande att ha dessa känslor.

Vintern har nu lägrat bygden, och det magiska ljuset lyser upp mina dagar. Skimrande i rosa, blått och brandgult får det mig att stanna till och bara bada i det.

Under de knarrande promenaderna lyser den låga solen upp mitt nakna ansikte, och ljuset ger energivågor direkt in i hypofysen. Jag lever! Och upplever!

Inne i vårt varma torp doftar det av nybakat bröd. Precis nu ............tog jag ut en kaka, som innehåller rommarinerade fikon, ur ugnen. De olika aromerna ringlar sig runt varandra i en trolldans. Mmmm!

På bordet sprider ett litet kanelljus sin pikanta touch. Runt ljuset ligger hela kaffebönor, som ger en inbjudande och varm sinnesupplevelse av rummet. Jag älskar verkligen dofter.

Alldeles strax ska vi åka iväg till Pontus, Anna och Oskar. De har bjudit över oss på pizza. Så får vi då lyckan att omsvepas av den kärleksfulla atmosfären i deras hem, och säkert kramar och pussar av underbaraste Oskar.

Så allt är väl, ja mer än väl!

Min lycka är enkel

Här sitter jag nu uppkrupen i soffan och lyssnar till den, i böljande vågor, sjungande snöstormen.

Min kropp känns öm efter gårdagens friskispass här hemma i köket.

Jag har precis avrundat en härlig stunds meditation, med en kopp rykande varm och kaneldoftande choklad. Känner mig lugn och lycklig.

Om en liten stund kommer jag att bylta på mig några lager vinterkläder, och ta Sally (vår schäfer) med på en skogspromenad.

De senaste dagarna har jag fortsatt att fundera på vad som menas med kollektivt medvetande. Alltså att vi egentligen är ett. Tycker att det är svårt att greppa, samtidigt som jag upptäcker allt fler spår som leder däråt. Som att vi ofta uttrycker oss med begreppet "man". Man borde, eller det gör man ju. Vi säger också "det vet ju varenda människa", och "folk" är ju... Har också allt oftare hört någon säga att; "vi människor är ju...".

Många av de filosofer och forskare jag läst säger idag att allt mer tyder på att medvetandet finns utanför hjärnan. Att hjärnan är mer som en mottagare av något som kommer utifrån. Här hänvisas bl.a. till att de flesta företeelser, framsteg och uppfinningar kommit fram samtidigt på olika ställen på jorden. Och utan att det funnits kontakt mellan områdena.

Calleman, som jag hänvisat till tidigare, menar att Internet är en försmak på hur först världen, och sedan individerna, utan teknik, kommer att kopplas till samma källa.

Det är kul att fundera över sådana här saker, även om det är oerhört svårt att få ihop det. Men det som de flesta verkar vara överens om är att det egentligen inte finns någon brist, inga problem, annat än det vi skapar här och nu. Allt vi behöver göra är att känna igen oss i andra, och förlåta alla för allt. På det sättet kliver vi allt närmare varandra. Kanske börjar vi t.o.m. ge!

Och hur än det ligger till kan det aldrig vara fel att visa kärlek och förståelse.

Glädje kostar inget!

Nu är det en helg då vi kanske tänker lite extra på alla som inte längre finns med oss här just nu. Det är en fin tid fylld av ljusa och kärleksfulla tankar.

Igår träffades vi i familjen, eller alla som kunde vara med, för att bara vara tillsammans en stund. Pappa hade dukat fram smörgåstårta och te i sitt lilla kök. En stor värme spreds när vi eftersom fyllde platserna runt bordet.

Den atmosfär som växte hade en lugn och lycklig ton av att vi faktiskt kan vara med varandra om vi vill. Och att vi vill.

Det märktes på pappa att han älskade att ta hand om oss. Han serverade, uppmuntrade och fotade. Samtidigt kunde jag ana en liten strimma sorg hos honom. Min intuition sa mig att det berodde på att han är dryga 80 år. Och om än pigg och alert, medveten om att vi bara har nuet.

Tillsammans åkte vi till gravarna för att tända ljus. Där hade också något hänt. Kyrkans påpälsade personal hälsade oss välkomna. Och från små trävagnar på hjul serverade de glögg och kaffe. Jag tänkte på alla som nyligt förlorat sina kära, och som nu kunde få några tröstande ord till den rykande drycken. Kärleken mellan oss människor håller på att hitta fler vägar och ta sig nya uttryck.

När stunden tillsammans började gå mot sitt slut, ställde sig vår lilla grupp i en cirkel med ansiktena mot varandra. Det fanns en stämning av att vi egentligen inte ville bryta ögonblicket. Så tog vi utan ett ord varandras händer, och med ett förlösande "gruppkram" bröt vi upp.

Och snart ses vi igen, bara för att vi kan och vill!

Långsam mat

Ännu en strålande morgon. Det centimetertunna snötäcket som dansade ner igår ligger kvar. Termometern visar -8,4, och träden är smyckade med iskristaller som strålar i den vackra vintersolen. Jag tackar naturen för att den med sådant tålamod bjuder på kärlek.

Jag vet inte vad som håller på att hända oss, men vi upplever verkligen varje dag som helande och glädjerik. Det känns som om vi håller på att förvandlas till lyckligare människor. Kanske är det som min vän Lisen skrev i en av sina kommentarer, att vi har hittat vår plats. Larsan pratar faktiskt då och då om "hur han var förr", och menar då mindre harmonisk och nöjd.

Det är stort att vi själva märker hur lyckan stiger inom oss, så vi i realtid är med och njuter av det.

Men vad är egentligen viktigt att lägga sin tid på? För mig har det blivit allt mer meningsfullt att ge uppmärksamhet åt den mat vi äter. Långsam mat är det jag tror på och känner att jag blir glad av att tillreda. Än en gång måste jag dock lyfta fördelen med att ha en vedspis. Skulle jag istället köra elspisen i timmar, så vet jag inte om helhetskänslan skulle bli densamma.

Igår började jag med att skära massor av lök och vitlök till en soppa. De tunna skivorna stektes i 40 minuter, till de var genomskinliga och söta. Under tiden satte jag en bröddeg som fick jäsa i det varma köket.

En högrev fick bli stora härliga kuber som fick gyllenbrun stekyta. I den kastrullen gick sedan chili, jalapenos, vitlökar, chipotlepasta, spiskummin och tomatpuré ner. Detta täcktes med några deciliter skummande öl och hemlagad buljong. Under två timmar fick det sedan långsamt puttra över elden.

Löken fick också sällskap av buljong, men även lite cider, mejram och svartpeppar. Brevid varandra stod sedan den oranga och den blå gjutjärnsgrytan och spred lockande dofter.

Brödet reste sig långsamt på plåten, och väl inne i ugnen spred det en doft som talade om att det skulle trivas med grytornas innehåll.

I väntan på brödet förberedde jag en tomatsalsa med lime, purjolök och mynta. Samt en sval yoghurt med saffran.

När den första skeden soppa nådde smaklökarna, spred sig tusentals smaksensationer genom kroppen. Vi tittade tyst på varandra, i första skedet utan möjlighet att sätta ord på vad upplevelsen innehöll. Men Frankrike var ett namn som småningom nämndes.

På det sega, härliga brödet smälte smöret snabbt som om solen var del av middagen.

När soppskålarna så var tömda var det dags för den mörka, vällagade grytan. Ytterligare några skivor bröd, en stor röd hög med tomatblandningen och en klick munkgul yoghurt var de perfekta grannarna till köttanrättningen.

Grytan smälte i munnen, och med sina dova, kryddiga smaker gav den oss bilder av mexikanskt lantliv.

Så igår reste vi, här i vårt kök, till några spännande platser genom att laga långsam mat. En genuin och mycket miljövänlig resa.

Kroppen tycker om bra mat!

Inre frid

I morse vaknade jag med intentionen att inte fatta några egna beslut. Jag ville uppleva vad som skulle hända om jag bara svarade an på det som kom till mig.

Så dagen började med en lugn stund i soffan, med tända ljus och min anteckningsbok. Ganska snart kände jag lust att göra fint i huset. Jag tog ut mattorna, bäddade rent i sängen, körde in ved och tvättade lite.

Nästa impuls var att ta en promenad. Solen lyste lågt över trädtopparna i den friska dagen. Min promenad tog mig inåt skogen. Vägen ringlade mellan frusna vattensamlingar och krasande månggrön mossa.

Snart var jag framme vid en liten träbro, som tog mig över en forsande, klar å. Den sandiga vägen fortsatte genom en fantastisk tallmo, där solen kastade genomskinligt ljus mellan de stolta, raka stammarna. Jag promenerade leende och tacksam. Bakom nästa krök kröp småtallarna närmare inpå vägen, och nu togs jag omhand av skyddande grönska.

Så kunde jag höra ett förföriskt sjungande från vatten. Där jag gick ökade ljudet i styrka, och nu såg jag så ännu en gammal träbro.

Vid brons vänstra del kastade sig ett litet vattenfall huvudstupa utför några klippor. Och på andra sidan hade några människor, med förkärlek för det vackra, byggt ett litet vindskydd med en eldstad. Här satt jag så en stund och lyssnade på ljuden, kände dofterna och upplevde harmonin.

På vägen tillbaka njöt jag av varje steg. Jag kände hur kroppen svarade när jag ändrade hastigheter och steglängder. Den trivdes!

Väl hemma åt jag några frukter och drack lite vatten, innan jag åkte in och veckohandlade. Där jag vandrade mellan hyllorna i matvarubutiken, kände jag ett outsägligt lugn. Nästan en känsla av att vara ensam där.

I den mörknande aftonen åkte jag hem. Och t.o.m. trafiken kändes harmonisk.

Från gårdagen fanns några goda raggmunkar väntande i kylskåpet. Medan de värmdes på den varma vedspisen, fick ett skummande bad fylla karet.

Mätt och nöjd kröp jag ner i det varma vattnet, sträckte ut mig och kände slöheten överta kroppen. Med blicken dimmig av förförisk inre stillhet, och med enbart små stearinljus tända i badrummet, tyckte jag mig se vintergatan i det frodiga, vita skummet. Mmmmmm!

Och här sitter jag nu. Ren och varm, i en flanellpyjamas och hemstickade strumpor och delar med mig av min dag.

Livsnjutning!

Som det ska vara

Här sitter jag nu med en kopp doftande kaffe. Utanför har just stormen bedarrat, och små snöflingebarn söker sig mot den delvis frusna marken. När jag tittar ut har jag mina Orkideer i förgrunden. De blommar alla i fantasifulla stänglar som jag låter finna sina egna vägar. Jag känner att de tackar mig för att de fick vara utomhus i sommar.

Vilken härligt blandad vecka det varit. Nästan som om tiden stått stilla, trots att jag hunnit en hel del. I tisdags ringde Pontus och undrade om jag ville hjälpa honom stycka några kalkoner. Han har fött upp fem sådana i sommar, och nu var det dags att förädla dem till bästa maten. Med det menar jag att vi vet hur de haft det, vad de ätit, och att de levt ett gott (om än kort) liv.

Hela kvällen, och en bit in på natten, satt vi vid köksbordet och skar ut stekar, grytbitar, klubbor m.m. Anna tog genast en ordentlig laddning av de färska bitarna, och skapade en underbar currydoftande gryta. Köttet smälte i munnen och uppmuntrade oss att fortsätta med färdigställande av resten. Nu visste vi med säkerhet vad det var vi höll på med, och vad som hela vintern kan hämtas från frysen.

Pontus och Anna var så snälla att de gav den största fågeln till oss. Så även vi har lockande gott kött i frysen nu.

På natten när jag kom hem, la jag de ben vi skurit bort köttet från, i blöt. Så på morgonen fick de steka en stund i ugnen innan de fick gå ner i en stor gryta för att förvandlas till buljong. Från början var det ca 8 liter vatten i grytan, men vid dagens slut hade godsakerna reducerats till 0,5 liter stark, smakrik buljong utan tillsatser. Det är för övrigt såna här gånger jag uppskattar vedspisen än mer än vanligt. Med en tratt överfördes den så till påsar man fryser iskuber i. Och så in i frysen.

Igår var jag så kallad på anställningsintervju. Inte mindre än 11 personer ville veta vem jag var, och vad jag egentligen kunde. Det var en skön, om än ansträngande upplevelse. Här får jag väl använda ett slitet tv-uttryck och säga att jag var verkligen mig själv. Om jag skulle få jobbet vill jag sannerligen att de ska veta vad de får. En Micke, jag menar f.d. arbetskamrat hade ett bra uttryck. Han sa att det gäller att inte bre på för mycket, för risken finns ju att man får jobbet, och då ska man leva upp till det man sagt.

På eftermiddagen åkte Larsan och jag iväg för att veckohandla. Men den här gången åkte vi in till stan. Jag ville nämligen in till Anderssons kaffeaffär och handla något riktigt gott. Det blev en påse nymalt kaffe med smak av rom och tryffel, samt en påse Irish Cream. Och du ska veta hur gott det är. Vi använder mörkrostat kaffe och tillsätter bara en mindre mängd av det smaksatta kornen. Men det är verkligen ett kaffe som är som ett fint vin. Man får nästan lust att skåla.

Appropå vin så åkte vi också förbi Systembolaget. Det visade sig då att de fått en Zinfandel som lådvin. Den följde givetvis med hem. Så på kvällen provade vi varsitt glas av den djupröda frestelsen. Och ummm. Om du blir frestad så heter den Some Zin.

Idag började jag med att göra massor av köttbullar. När det var klart städade jag hela huset. Nu är allt skinande rent, och det doftar obeskrivligt gott. När jag hängde upp de rena badhanddukarna fick jag en känsla av hotell. Allt är i ordning här, jag kan bara njuta, tända ljus, äta något gott och småningom ta ett glas av Zinfandeln. Bättre än så här kan knappast en fredag vara.

Önskar dig en egen härlig en!

Måndagsmys

Vilken härlig måndag det här är! Efter frukost förberedde jag middagen. Kanske låter lite ambitiöst, men Oskar ska komma hit om en stund. Då vill jag verkligen inte använda tiden till att laga mat.

Jag kan känna att jag är ledig på övertid nu, så att säga. Snart kommer jobbet och då blir det mindre tid till att njuta av dagtid med Oskar. Så i nuet prioriterar jag det som känns viktigt och rätt. När vi träffas umgås vi utan krav på att något speciellt ska göras. Vi tar varje minut som en överraskning, och det är han bra på lära mig.

Idag kunde jag läsa på tidningens förstasida att allt fler vill jobba (lönearbeta) efter 65-års ålder. Va?? Hur är det möjligt? Vi måste verkligen vara indoktrinerade att ägna hela vårt liv åt lönearbete istället för att hitta meningsfulla och, för var och en, givande sysslor. Ja, jag är för att alla ska bidra till det allmänna. Visst ska vi se till att tillsammans bygga en bra värld. Och delar av det kanske måste ske genom lönearbete. Och visst kan man utvecklas och få bekräftelse på ett bra jobb. Allra bästa är det förstås om man känner att det man utför skapar glädje och bättre förhållanden för många människor.

Samtidigt ser vi att allt fler undersökningar pekar på att dåliga chefer gör arbetsdagarna (och arbetsinsatserna) hemska. Toppstyre, empatilöshet, egoism och dålig förståelse av den egna verksamheten, är några av de faktorer som gör att underbara och varma människor dukar under på ställen med dåliga chefer. För ledare är det alls inte tal om här.

Jag läste också (och fick min misstanke bekräftat) att många organisationer ger sina chefer utmärkta referenser när de söker andra arbeten. Det här är ett sätt att bli av med dem. Men, inte är det väl så vi vill att samhället ska fungera. Någon annan får ju då stå ut med dem.

Det lägsta kravet vi borde kunna ställa, när vi nu ska ägna större delen av våra liv åt lönearbete, är att cheferna sprider glädje, entusiasm och positiva förväntningar. Att de är inkännande och tar tillvara alla goda intentioner i arbetsgrupperna. Om inte borde det vara lag på att de ska byta arbete. Det är viktigt att vi kan få må bra och känna oss lyckliga, även när vi arbetar.

Men kom ihåg att aldrig vara rädd för att lämna ett arbete som bara suger din energi. Det finns något roligare och mer meningsfullt runt hörnet, om du bara vågar ta steget. Tro på dig själv och att du har massor att erbjuda. Livet levs även på jobbet.

Ta en paus ibland.

I mina tankar

I går afton när jag stod på en stol och målade fönsterkarmen uppe, steg en fantastisk måne upp tillsammans med Venus. De gjorde varandra sällskap i den, i övrigt, kalla och mörka kvällen. När jag gick ut för att ta en närmare titt, såg jag att kvällen var fantastiskt stjärnklar. Orion spände sin båge mot evigheten, och Karlavagnen försöker hinna ikapp Plejaderna. Jag vet precis var dessa konstellationer finns i december, och kan därför se på himlen att det är ett tag kvar till midvinter. Så kan man också, liksom himmelsskådare i alla tider, följa cirkeln.

I den tidiga morgonen hade så månen flyttat sig till väster, och förvandlat sina havsblå nyanser till eldgult. I ögonblicket kan jag inte längre se den, men den finns där, och förbereder sig för nästa synliga varv.

Jag har verkligen fått tid att leva i nuet ett tag. Och det ger en känsla av att tiden verkligen är en illusion. Att allt handlar om en cirkelrörelse, utan egentlig början och slut. Som du säkert vet vi det här laget, har jag alltid varit intresserad av alternativa sätt att tolka "verkligheten". Det började med Carlos Castanedas böcker när jag var mycket ung. Sedan har det i omgångar fortsatt. Det jag lagt märke till är att mitt liv blir mer synkroniskt och intuitivt när jag vänder mig åt dessa håll.

När jag exempelvis jobbade som lärare, med bl.a. hälsofrågor, fick jag undertrycka större delen av min inre övertygelse. Eftersom vi förväntades jobba med vetenskapligt dokumenterad fakta gick det bara inte att ta in alternativa tankesätt. Och jag måste erkänna att det gjorde att jag aldrig var riktigt hel. Som tur var lät jag mina deltagare undervisa som en del i deras utveckling. Och vissa använde sig av de alternativa och helande kunskaper de bar i sina hjärtan. På så sätt fylldes jag på ibland.

Många människor har nu lämnat den akademiska världen av de skäl jag nyss beskrivit. Ta t.ex. Wayne Dyer. Han var professor i psykologi och arbetade med bl.a. Abraham Maslow. Många minns honom nog som författaren av böcker som "Sikta mot stjärnorna". Där beskrev han, utifrån ett psykologiskt perspektiv, hur vi kan nå våra mål. Idag har han lämnat allt detta bakom sig, då han inte längre kan stå för det. Det han upptäckt är hur vårt sätt att tänka påverkar både vårt eget liv och vad som händer i världen. Han referera givetvis till exempelvis Jung, när han talar om det kollektiva medvetandet. För Dyer anser att många tidigare vetenskapsmän redan tidigt upptäckte det som nu håller på att bli känt . Och vad är det då han framhärdar? Joo, det många sagt länge, nämligen att våra tankar skapar vårt liv! Det du tänker idag kommer att vara din verklighet i morgon. Han, liksom många andra, rekommendera oss att göra en rekapitulation av vårt liv. På så sätt kan vi se att det vi hållit i vårt medvetande också blivit verklighet. Om jag exempelvis går omkring och känner mig rik och lycklig, så är det vad jag har att vänta. Och tvärt om.

Han menar också att politik, religion och media upprätthåller en bild av världen som gör att vi bidrar till det kollektiva skapandet. Så länge vi tillsammans håller fokus på problem (och ältar dessa istället för att göra något åt dem) så kommer de att kvarstå. Om vi däremot skiftar vår bild, och uppmärksammar alla positiva tendenser, så kommer de att växa sig allt starkare.

En annan man som stigit ut från universitetet för att titta på alternativen är Carl Calleman. Han har ägnat några år nu åt att tolka Mayakalendern. Hans undersökningar är givetvis så noggrann som det anstår en välrenommerad forskare. Och det han kommit fram till är spännande. Lite kort så menar han att vi i de cykler som varit kan se alla de förutsägelser som finns i kalendern. Språk, teknik, industrialism, ihopkoppling av världen via Internet är några av de faktum han berör.

Du kan själv kolla upp hans forskning om du känner för det. Det är alldeles för mycket för mig att sammanfatta här. Men, det han ser är att vi gått mot en medvetandehöjning ett tag nu. Vår upplevelse av tid har därför förändrats så att vi tycker att allt går snabbare nu (vilket är en illusion). Redan i mars 2011 kommer medvetandehöjningen att öka radikalt, och i december 2012 har vi, om vi kan hålla oss till kärlek och delande, nått en helt ny värld (nivå) som kommer att bestå.

Calleman menar att vi har sett, och kommer att få se, en del händelser som kommer att ruska om oss. Det som gäller är att hålla sina tankar om utgången på en nivå så vi är mottagliga för det positiva.

Men vilka "råd" ger då dessa och andra källor oss? Hur tycker de att vi ska leva för att utgången ska bli lycklig?

Meditera och gå inåt för att hitta kärleken i ditt hjärta är ett tips. Om vi ständigt ser världen negativt beskriven (media m.m.) blir det oerhört svårt att tro på något annat. Vi tror oss se en korrekt bild av världens tillstånd. Det är intressant att vi är så fångna i medias garn, att vi tror att de ger en absolut korrekt bild av världsläget. Så är givetvis inte fallet. Skulle t.ex. Bush ha kunnat skapa en sådan stor rädsla för Irak, att han kunnat gå in och ta över landet, och låta unga amerikaner dö, utan medias hjälp. Knappast.

Det kollektiva sinnet hålls bundet genom att vi aldrig tittar inåt och funderar över hur just vi kan bidra till an bättre värld. Om jag ger (och alla i Sverige har råd att ge något) för att bistå någon god gärning, istället för att ägna tid åt att göda medias skapelser. Om jag letar positiva tendenser, och människor med bilder av en underbar framtid, så är det lätt att hitta. Överallt har människor gått samman i grupper för att i kärlek och glädje välkomna nuet.

Det handlar om att känna glädje och kärlek och att tro på att vi skapar. Att lyssna på andra utan att döma, och att stänga av om den vi talar med tar vår kraft. Men, aldrig lägga energi på att försöka förändra någon annan genom att övertyga genom kamp. Bygg upp oändlig kärlek inom dig. Döm inte dig själv när negativa tankar kommer. Men bli medveten om dem och ändra dem till något positivt så snart du kan. Allt eftersom kommer den kärleksfulla kraften att bli starkare i ditt liv. Och plötsligt har det kollektiva sinnet, genom din insats, förändrats en aning åt rätt håll.

Så ha en kärleksfull dag med många glada tankar om hur du vill att ditt liv ska bli!

I den här tiden

När jag skulle somna i går kväll kom jag att ligga och fantisera om vår trädgård. Det är, på något sätt, skönt att se den täckas av snö, så den får tid för vila och återhämtning.

För varje dag som vi bor här blir jag nöjdare och lyckligare. Det var det här huset som ropade på oss, och vi handlade utifrån intuitionen. Så belönas vi med vacker omgivning och ett varmt och kärleksfullt hus.

Ibland längtar jag dock efter vårt växthus. Där hade vi fantastiska stunder. Middag och vin under sköna sommarkvällar. Eller liggande i soffan med en bra bok, med hela ljusets alla spektran lyftande varje textrad och förvandla den till glädje i hjärtat.

På morgnarna, i den tidiga dansande daggen, smög jag ut för att titta till och vattna innan jobbet. Jag följde vinrankans enkla utflykt över takstolarna, fikonets förvandling från små anspråkslösa ämnen till doftande, sensuella frukter, kalebassens stora, tunga frukter som tycktes svälla varje dag. Men också tomater, kapkrusbär, chili och paprikor till middagsbordet.

Ett växthus kommer jag att skaffa mig här också. Det är nog ett av de bästa sätten att förlänga sommarkänslan med åtminstone tre månader.

Många arbetar idag med trädgårdar och växthus som rehabilitering. Och visst är det ett helande arbete. Känslan av fuktig jord och små frön som i en magisk process förvandlas till ståtligt liv. Bara det skulle man kunna meditera över varje dag.

Men, i det här tiden är det alltså dags för vila. Larsan och jag åkte in för att handla häromdagen, och såg då att de börjat plocka fram julsaker i affärerna. Överallt hörde vi högljudda röster som kommenterade att det var alldeles för tidigt. Själv tycker jag att det är lite mysigt. Åtminstone innan all bakgrundsmusik kommer igång. Jag menar, det är ju bara att gå förbi utan att titta om man så vill. Men nog är det skönt i höstmörkret när den där inre julstämningen smyger sig på lite försiktigt. En känsla av närhet och kärlek i en tid då de allra flesta fokuserar på att vara så vänliga som möjligt. Och hemma räcker det med att släcka lågenergilamporna och tända några ljus istället för att nå en del av upplevelsen. Jag gillar det!

Det är tanken som skapar upplevelsen.

Väderdramatik

Så här ser det ut när jag öppnar ytterdörren just nu! Och igår plockade jag in solrosor, rosor, luktärtor, lejongap och astrar. Snabba byten alltså. Det känns som om tiden tagit ett hopp, när jag känner doften från blommorna. Som om det är omöjligt att det var igår jag hämtade in dem.

Fåglarna ser ut som små uppburrade bollar av olikfärgade garner. De flyger ilande fram till matplatsen, tar med sig så mycket de kan, och gömmer sig sedan under trädet för att äta.

Vinden gastar oklara ramsor utanför knuten, och inne sprakar det lugnt och tilltalande från vedspisen.

Min morgon började tio över fem. Jag steg upp, gjorde upp en eld, satte på kaffepannan och tände några ljus. Under tiden min kropp alltmer närmade sig den här dimensionen funderade jag lite löst på dagens upplägg. Det första jag på allvar konstaterade när jag kommit fullt till verkligheten, var att det är underbart att vara ledig en dag som den här. Hade det varit i fjol, hade jag nog satt mig i bilen för att åka många mil. Men nu kan jag bara uppskatta och fröjdas över läget.

Efter kaffet tog jag fram spackel, latexfog och verktyg. Väggarna i kammaren, som Larsan fixade förra helgen, fick sina springor tätade inför målningen. Musiken spred sig i mjuka slingor runt rummet under tiden.

Nästa uppgift fick bli att fylla på veden. På med vinterkängorna! Efter att jag sopat av klibbsnön från broarna gick jag i det virvlande vita mot vedboden. Kärran fylldes snabbt, och jag kände mig rik och nyttig då allt var intaget till köket. Tillbaka ute fyllde jag på frön åt de små. Riktigt skönt väder faktiskt när jag var klädd för det. Kastade snöboll en stund så Sally (vår långhåriga schäfer) fick hoppa och springa.

Nu har jag hela dagen kvar att bara ägna åt vad jag vill. Lite städning kanske. Några härliga nya meditationsunderlag jag precis läst om. Och två intressanta jobb att söka. Är också säker på att jag kommer att klä på mig och gå ut flera gånger.

En bra dag är en bra dag!

Pyramider

Den här fantastiska sädescirkeln får bli min inspiration för den här texten. Den berättar för vår intuition att vi har oanvända kapaciteter som väntar på att användas.

När jag var yngre var jag, som de flesta andra, mycket fascinerad av pyramiderna. Insikten om att de i Egypten är mest kända, men att Mexico innehar ett stort antal kompletta pyramidkomplex, gjorde inte nyfikenheten mindre.

Någon sorts respekt har dock hindrat mig från att resa dit. Jag har aldrig kunnat utröna om krafterna som uppfört dem varit av positiv eller negativ karaktär. Men någonstans tror jag vi alla anar att det handlar om en kraft som dras från botten och lyfts upp till en nionde dimension.

Det jag funderar över nu, är hur det kan komma sig att vårt samhällssystem också bygger på pyramidstrukturen. En dag gnolade jag för mig själv "jag är en av dom som slavar på kung Keops pyramid...". Och plötsligt såg jag klart att det är precis så det är. Hur kunde jag ha missat det i alla år. Världskontrollen bygger på att olika nivåer hålls i fångenskap av nivån ovanför. De ovanför får order om vad de ska kommunicera till oss. Många mår dåligt då de egentligen inte vill utföra den sysslan. Men, systemet har cementerats med materialet arbete. Så om du inte utför ordern riskerar du att kapas bort.

Långt uppe sitter våra politiker. De har fått tillräcklig makt och rikedom för att inte känna sig emotionellt kopplade till de lägre nivåerna. Men, de styrs i sin tur av det översta skiktet, nämligen kapitalet. Det är givetvis de som avgör hur världen ska utformas, vilka som ska vara fattiga eller rika, vilkas strävanden som är ofarliga och kan tillåtas. Och vilka som kan innebära ett hot för dem. Så använder de sig av media för att hålla vår rädsla vid liv, och vår tro på att vi har väldigt lite makt. Men, vi kan, när vi vill få pyramidens topp att spricka och falla till marken.

Det allra bästa vi kan börja med är att begränsa vår konsumtion. Det får till följd att stora delar av den ekonomiska kontrollen börjar rämna. Om vi inte köper mer än vi absolut behöver, så kommer vi heller inte att behöva lika mycket pengar. Givetvis tappas då en del av greppet om oss. Dessutom gör vi en vällovlig insats för att rädda jorden. Om vi inte skulle vara så inprogrammerade på att arbete - är pengar - är meningsfullhet, skulle stora förändringar framträda.

Ett annat steg är att satsa mer på en alternativ bytesekonomi. Givetvis kan vi i lokalsamhället (bostadsområdet etc.) byta fler tjänster och varor med varandra. Mycket av det arbete vi säljer för att göda pyramidens topp kan lika gärna, utan mellanhänder flöda direkt mellan oss.

Som en del i det tänket finns också givandet. Att skänka bort sådant som man inte behöver, till dem som behöver det. Och att ge av eventuellt överflöd till sina medmänniskor. Det innefattar både pengar och exempelvis råvaror.

Om vi tycker att det finns en rättvisa i den Lutheranska tanken att "den som inte arbetar ska inte heller äta", så tror jag vi är helt fel ute. Jag ser det snarare som att vi är här för att vörda livet. Och ett arbete ska vara kul, givande, stimulerande och meningsfullt. Det ska ge ett tillskott till jordens och människornas utveckling. Saknas dessa komponenter är inte arbetet det rätta.

Så under de närmsta dagarna kan du prova att göra en tjänst för någon utan att ta betalt. Jag skrev t.ex. några ansökningshandlingar åt människor förra veckan. Det har varit mitt jobb ett tag, men nu hjälper jag gärna till utan att någon annan tjänar på det.

Handla bara det du verkligen behöver! Köp råvaror som ger bra utdelning när du handlar mat. Kanske har du någon bonde runt hörnet som säljer potatis och grönsaker. Och se till att du använder allt det du handlar. Uppfinn nya maträtter, eller frys in.

Ge bort något du inte behöver. Säkert kan du göra någon riktigt glad.

Behöver du handla kläder, möbler eller likande, så börja på begagnatbutikerna. Jag har, för inte så länge sedan, köpt en vinterfodrad skinnjacka för 200:- på Röda Korset.

Det som jag nu tagit upp är verkligen en början på något nytt. Om inte längre kapitalet ohämmat kan använda oss till än det ena, än det andra, så kommer en ny samhällsform att se dagens ljus. Om vi lägger till ett kärleksfullt sätt att behandla varandra, och en stark önskan om att alla människor ska få det bra, kommer nog ljuset att ses av fler.

Myran kan fälla elefanten!

Att minnas rätt saker

Oskar är min förebild för han får mig att öppna kanaler som varit stängda under många år. Jag har varit inkopplad på en frekvens som, helt ensam, inte kan vara särskilt hälsosam. Men, nu har han stormat in i mitt liv och en ny fantastisk kanal har öppnats.

I helgen sov han här hos oss. Och på bara ett dygn hann han visa mig massor av glömda hemligheter.

Vi målade och skapade utan krav på att det skulle bli nåt särskilt. Han tog mig med tillbaka till att det är känslan där man sitter som räknas. Resultatet är oväsentligt. Skönt! Naturligtvis är det så man ska leva för att få ett härligt liv. Att i stunden sugas in i glädjen av att bara göra. Oskar har inga tankar på vad som ska komma sen. Han är den större delen av tiden här och nu.

På kvällen gick vi ut i mörkret. En undersökning av de vanliga ställena, men i avsaknad av ljus, är en riktigt intressant upplevelse. Allt är ju så annorlunda då, om man bara har stillheten nog att vara där.

Morgonen därpå kunde jag titta på hur han gör när han vaknar. Långsamt hittade han ut ur sömnen och in i vår gemensamma verklighet. Innan han satte sig upp, sträckte han ut kroppen flera gånger. Och plötsligt mindes jag att så gjorde även jag en gång i tiden. Hur kunde jag glömma det? Jag provade att följa hans exempel och insåg att det är precis det min kropp behöver innan den rusar iväg. Nu har det blivit början på en nygammal vana.

Igår afton tittade Pontus och han förbi en stund. Och på bara någon stackars timma ändrade han helt min sinnesstämning. Han spelade trummor på olika föremål och sjöng blinka lilla.....

Han tog med mig in i dans och rytmik en stund, innan vi gjorde några fysiska trick. Som att han klättrade upp för mina ben och in i min famn. Jag blev ordentligt uppvärmd, och skrattade gott flera gånger.

Därefter släckte vi alla lampor i huset, tog fram varsin ficklampa och lekte kurragömma. Pontus, Larsan, Oskar och jag skrattade och rörde oss runt. Vi virvlade runt våra ljusstrålar, glada och upprymda.

När de sedan åkte hem kände jag mig laddad av positiva känslor. Min kropp och mitt sinne hade fått leka, mitt hjärta hade fått känna lycka, och mitt liv hade tillförts ett nytt perspektiv av måndag kväll.

Så, ni förstår att han är min förebild, och jag ska i stunden ta vara på allt han kan visa mig.

Morgonstrålar

Förra veckan kunde jag hälsa solens ljus 6.45 på morgonen. Idag bröt de första strålarna över trädtopparna 7.20.

Jag tycker om att tänka på detta i termer av jordens lutning. Att vi faktiskt bor på ett svävande, levande klot i Universum. Ett magiskt stycke materia, som upprätthåller sina egna lagar. Det får mig att jorda mig i förståelsen av min personliga betydelse på något vis. Att den bara kan finnas om vårt klot orkar fortsätta sin strävan.

Jag känner allt större närhet till dem som menar att vi kan leva i harmoni om vi inte lägger någon vikt vid de motsättningar som finns. Att den nya världsordningens mäktigaste kanaler är media och rädsla. Att så länge som vi tar ställning för eller emot, hjälper vi jordens nuvarande maktelit att behålla sina positioner. Det är enbart genom skrämsel och uppmärksamhet, som de kan behålla makten.

Under perioder undviker jag t.ex. nyhetssändningar. Då läser jag också tidningen selektivt. Jag tar helt enkelt inte in några negativa nyheter. Det är en renande och positiv process, som skapar utrymme inom mig för hopp och glädje. Det är min övertygelse att jag är en del av hur världen kommer att utformas. Men, då måste jag också fatta ett beslut om hur min energi ska användas.

Igår var det en världsomspännande meditation för jordens framtid. Människor runt om vårt klot, höll samtidigt i sina tankar jordens läkande och fantastiska framtid. Kanske har du lagt märke till hur sådana här händelser blir allt vanligare. Enskilda som oavsett plats, på samma tider förenar sig i gemensamma bilder av en snar framtid. När vi också vet hur materia faktiskt påverkas av våra tankar, som är energier, som är ljus som skapar materia, så kan vi också ana att här finns möjlighet till positiv påverkan.

Så, min vän, istället för att ge din energi till det som du inte vill ska vara (vilket då upprätthålls av din energi), kan du ge den till det du vill ska vara.

Snurra min jord!

Magiskt!

Senast vi träffades frågade Anna om jag brukar använda ordet magiskt. Det var nämligen så att Oskar börjat säga det allt oftare. Om leksaker och allt möjligt. Jag insåg då att jag ofta uttrycker mig om himlen, årstiderna, olika ljus och känslor med ordet magiskt. Och det är precis så jag upplever det.

Allt jag behöver göra är att lyfta blicken, så levererar naturen alltid något magiskt. Men, det är givetvis i betraktarens ögon. Hur vill jag känna inför världen?

Idag blåser det styv kuling. Sexigt va? Och här sitter jag i värmen och ser de sista löven virvla iväg i rasande danser. Inne har jag det varmt och skönt. Mina skåp är fyllda med vackra råvaror, så jag kan baka, laga mat och skapa allt jag vill. I skogen har jag sett fantastisk, eller kanske magisk, mossa som jag nog går ut och tar för mig av. Vilken bra dag att göra en fin krans att hänga på dörren.

Hjärtats lust är allt som betyder något. Om mina tankar styr mot hur skönt det är att gå ut i stormen och hämta material. Att sedan, med en kopp doftande te, sitta vid bordet och glädjas åt skapandet och skogens givmildhet. Då blir dagen så. Jag skulle kunna se det på annat sätt, men det passar inte mig. Jag vill ha magi i livet, så jag skapar det med mina tankar.

Jag väntar också på en bok jag beställt från ett antikvariat. Lycka! Så, eftermiddagen kommer jag nog att spendera uppkrupen i soffan, med nya spännande ordkombinationer som sällskap.

Det här kommer att bli en magiska dag. För det är vad jag önskar!

Folkbildning och Facebook

Här sitter jag med min härliga frukostdryck och funderar över livets förträfflighet. Drycken består av kefir och honung som jag mixat med frysta blåbär. Det är en härlig övergång från meditationen. Jag blir liksom hel och kommer tillbaka till rumstiden.

För mig har Fb alltid stått för folkbildning. Därför blev jag förvånad när flera vänner började skriva att vi ses väl på Fb. Men nu vet jag ju att det är Facebook som många menar.

Folkbildningen är central för mig! Jag är övertygad om att det är ett sätt att nå en rättvis, långsiktigt hållbar och lycklig värld. Däremot tycker jag inte att alla som utger sig för att bedriva folkbildning gör det.

Folkbildning handlar om att sätta människors individuella och kollektiva utveckling i centrum. Och att samtidigt öppna sinnena för hur våra val påverkar andra. Och givetvis hur rekylerna kan tänkas bli. Människor bär på en inneboende storhet, som inte alla på egen hand kan komma åt. Alltför påverkade av sina bakgrunder backar många, och bestämmer sig för att de inte kan, vill eller räcker till för att förverkliga sina drömmar.

De gamla folkbildarna visste med säkerhet, att det är vi själva som bygger livet och samhället. Och den övertygelsen gjorde stordåd. Med allt bättre materiella förhållanden, tog sedan egoismen över. Olyckliga förhållande, barnmisshandel, drogmissbruk, hemska arbetsliv med stress och existentiell ångest, är några av konsekvenserna.

Idag kan folkbildare arbeta för världens förändring överallt. Arbetsinnehållet blir dock helt beroende av var man befinner sig och vad delmålet är. För det övergripande målet måste vara att vi alla ska leva lyckliga liv tillsamman. Och att alla kommande generationer ska kunna göra detsamma.

Men Facebook då? Ok, jag backar lite igen. Som jag tidigare skrivit tror jag på synkronicitet. Att livet inte är helt slumpmässigt (om inte heller ödesbundet). Det finns en ordning i universum. Det kan vi se i att planeterna rör sig i vissa banor, gräset växer när värmen kommer o.s.v. Allt i naturen har en mening, skulle då våra liv vara helt frånkopplade från det?

Nog kan jag känna att vi alla har en uppgift som väntar på att vi ska upptäcka den. Men för att se vad det kan vara måste vi titta på vad som visar sig. Och nu kommer Facebook in.

I morse hittade jag följande kombination; en filmsnutt med en gammal kollega som brann för att komma tillrätta med HIV/AIDS i Tanzania. Han gjorde ett storartat arbete, och dog på flygplatsen på väg till ett möte där nere.

Ett meddelande från en vän som arbetar med förbättringar i ett annat afrikanskt land. Och en kort presentation av vad som är på gång där.

Naturligtvis fick det min uppmärksamhet. Slumpen är som någon sagt ingen tillfällighet.

Intuitiva hälsningar!

Höstens härligheter

Det är något magiskt med tidiga höstmorgnar. När lägdan är klädd i tunna vita överdrag, och den sista värmen ångar ur tjärnens vatten. Det är stort trolleri, när solen sedan gör dagen så varm att man kan göra vad man vill utomhus.

Idag blev det bilvård. Vi brukar slarva med det, och sedan när kylan kommer får vi stå ut med skitigt åk hela vintern. Men, nu är det gjort.

har också tagit upp härligt gula mandelpotatisar ur landet. De ångkokar just nu som förberedelse till ett gott, nyttigt mos. Några morötter kom också med in. De ska currystuvas.

Idag är det Pontus födelsedag. Så snabbt tiden går. Jag kommer ihåg när jag nyss börjat blogga, och fick hylla honom på nätet. Det känns som nyss, men var två år sedan. Det gäller att ta vara på tiden!

Har verkligen funderat en del över Sverige Demokraternas intåg i finrummen. För något år sedan sändes en dokumentär om nazister i USA. De berättade hur de totalt lagt om taktik. Från att tidigare skränat och skrämts, hade de nu börjat utbilda sig till advokater, psykologer m.m. På det sättet kunde de komma in i samhällets mitt på ett nytt sätt. De uppmanade alla sina medlemmar, och andra likasinnade runt om i världen, att följa utbildningsvägen. De var övertygade att detta var sättet på vilket de skulle bygga den nya världsordningen.

Det här är givetvis en smartare taktik än den föregående. Skärpta agitatorer på nyckelposter kommer att locka väljare.

Läste också en journalist som var nöjd med hur han lyckats med sin intervju av Jimmy Åkesson. Han tog upp att de flesta brukar bli totalt utmanövrerade, men att han tyckte att han klarat sig ganska bra!

Så nog har vi förmodligen nåt helt annat att vänta oss än vad vi trott. Men vad kan vi göra då?

I Ching säger att; man kan inte bekämpa egna fel, eller problem direkt. Om man gör dem tjänsten att slåss mot dem, så kommer de att vinna. En ganska spännande tanke. Boken fortsätter med att säga att; enda sättet att bekämpa det onda, är att energiskt gå in för det goda. Och kanske är det exakt det vi behöver göra. Visa en kraftigt ökad medmänsklighet och kärlek. Vara generösa mot våra medmänniskor och önska alla den största lyckan, framgången och välståndet. För om vi älskar varandra kan inte Sverige Demokraterna hitta någon grogrund att odla och förädla.

All we need is love!

Glad morgon

För ett litet ögonblick sedan kunde jag hälsa den nya dagens sol välkommen. Långsamt men målmedvetet färgade den himlen i blå och rosa nyanser, innan den släppte fram sitt livgivande ljus. Vilket underbart ögonblick att ta vara på.

Morgonen kom med minusgrader och ljuden ute hade förändrats. Björkens gula löv föll till marken med dämpade toner som av frasande sidenkjolar. Ljuden ligger i olika lager nu och är lätta att urskilja.

Fåglarna som precis vaknat hälsade varandra och mig med en lågmäld visa. Och i fjärran hördes klagolåten från en ensam hund.

Under min meditation hörses ett lugnt sprakande från vedspisen, och en lätt matta av monotont råmande från kylskåpet. Världen lever och har vaknat.

Nu sitter jag här i stillheten från rökelsen som ännu har kvar några korta slingor av väldoft. På bordet har jag en rykande varm kopp Yogi té. På den lilla papperslappen jag håller i när jag sakta tar ur de härliga örterna ur påsen står det: "True wealth is the ability to let go of your possessions".

Vi har haft en skön och nära helg. Sommaren är nu avslutat för den här gången, i alla fall i trädgården. Men fortfarande kan vi ta till oss av en värmande sol. I lördags satt vi ute vid brasan och pratade om nästa års sommarplaner. Dammen som ska förses med växter. Kanske ett bastubygge och en brygga nere vid tjärnen.

Dagen avslutades med ett härligt skumbad. Där satt vi länge och lät våra kroppar förföras av värmen och massagen. En flaska vin senare kröp vi, rena och varma, in i varsin stor härlig flanellpyjamas. Trötta och nöjda med dagen smög vi sedan in i drömmen.

Kärlek!

Ett med naturen

Tog med kameran och gick ut i skogen efter en skön morgons meditation. Där fångade den gamla ladan min uppmärksamhet. De obehandlade brädorna stod i värdig harmoni med träden runt om. Kanske kom en gång materialet till bygget från just den skogen. Och nu kommer snart den vackra skruden att ha gjort sitt, och återvända till skogen som gödning. Okonstlat, obehandlat, enkelt och funktionellt.

Där jag stod kom jag att jämföra med oss människor. Också vi accepterade det naturliga och enkla en gång för inte alltför länge sedan. Kvinnor använde henna, albark och kol för att förstärka sin skönhet.

Garner växtfärgades och förvandlades till fantastiska tyger att sy kläder av. Vackra, av naturen fårade, kvinnor och män kan ses på gamla målningar och foton. Många med stolt värdighet.

Hur har vi hamnat där vi är nu? Med plast och olja, botox och silikon, ovärdighet och rädsla? Hur började hela den förvandlingen egentligen? När miste vi vår närhet till det enkla, naturliga livet?

Att samtala kan betyda olika saker. Som till exempel att en gammal lada i skogen ropar på dig och vill ställa några förundrade frågor.

Bygger hösthälsan

Jag kan fortfarande hämta in blommor från rabatten, att sätta på bordet för ursprunglig njutning. Lycka!

Rosor och luktärtor belönar mig fortfarande rikligt för vårens arbete. De nysådda gräsmattorna växer nu i de våta höstnätterna. Därunder ytan väntar också vårlökar på solens återkomst.

Nu har verkligen livsandarna vaknat hos mig. Under sommaren har det varit väldigt mycket arbete här hemma. Men nu kan jag ta vara på varje dag så som den kommer. Det ger också förutsättningar att förbereda kroppen och anden inför de allt kortare dagarna. Har nu hittat ut på en riktigt skön skogsbilväg som ger dryga 9 km promenad. Fantasieggande skog klär sidorna. Klara drillande bäckar leker kurragömma med mig. Ibland får jag visuell kontakt, men ofta hör jag bara det stillsamma bruset där jag går. Träden har nu klätt sig i de allra vackraste kläderna. Som en äkta återspegling av regnbågen brer alltets energi chakrastrålar över jordens yta.

Det känns stimulerande att vara tillbaka till att lägga fokus på att må bra. Vårt hus verkar tycka om att jag sitter stilla i meditation i gryningen. Belöningen är min egen kontakt med nebulosorna, stjärnornas barnkammare, och harmonin som sätter sig i de fysiska väggarna.

Jag hinner också med att handla ekologiska rotsaker som jag, stående vid arbetsbänken med skogen som ögongodis, förvandlar till små tärningar. Det som inte går åt till middagen samlar jag i påsar som får vila i frysen tills dess jag behöver dem. På så sätt förbereder jag mig nog för att börja arbeta snart. Att ta tillvara känns så lyckligt.

En insikt jag fått är hur oerhört utvecklande det är att vara i tystnad flera timmar varje dag. Att hinna titta ordentligt inåt, söka svar på mina livsuppgifter, och ge respons på de behov kroppen tydligt uttrycker. Nog är det problematiskt att hinna med dessa självklara saker om det mesta av veckan består av arbete. Förhoppningsvis kan jag ta med mig den här lärdomen in i arbetslivet när det börjar om.

Solen lyser och jag är tacksam för att få uppleva dagen

Valdag

Så var det då dags att använda sin demokratiska möjlighet. Det känns väldigt bra att leva i ett öppet och tryggt land må jag säga.

Fram till igår har jag känt mig ångestfylld inför uppgiften. Men, nu har jag bestämt mig - jag röstar blankt. Joo, jag vet att det är en röst på......bla, bla. Men, tyvärr finns ingen politik som pekar åt en långsiktigt hållbar riktning. Givetvis är jag helt klar över de fundamentala skillnaderna mellan blocken. Men, all retorik handlar om att vi ska jobba, producera, beskattas och konsumera. Jag tror verkligen inte på den vägen. Inget parti vågar lyfta blicken och tänka nytt! Jag vill verkligen att lille Oskar ska kunna odla jorden och hämta in giftfria grönsaker när han blir stor. Inget i politiken tyder på att de folkvalda ser att vi lever på en väl avgränsad planet, där vi dessutom blir allt fler. Så lösningen på välfärdsproblematiken fortsätter att vara produktion - konsumtion.

Jag vill sträva mot att vår tid blir mer befriad, och att våra krav på prylar blir grymt ute. Att frisk luft, vackra skogar, samvaro med andra och glädje över att bara leva upphöjs och prisas. I det lilla finns hemligheten till den stora, inre hemligheten. Det är jag övertygad om.

Idag ska jag gå en lååång, solig skogspromenad. Tvätten får torka ute i den fria vinden. Till middag bakar jag ett bröd och lagar någon mat från grunden. Ikväll kanske vi lägger något vedträ i spisen och lyssnar på knäppandet från denna förnybara värmekälla. Och någonstans mellan dessa njutningsakter, tar jag mig ner till vallokalen för att lämna min röst.

Lyssna eller ladda ner hela programmet: Vem vågar nämna 6 timmarsdagen? (MP3)

Så kan man också se på livet!

Sanslöst mysigt

När jag steg upp i morse, så piskade regnet mot fönsterrutan. Förövrigt samma fönster som varit beklätt med myggnät hela sommaren, och släppt in skön, lättandad luft under den varma perioden. Nu stängde det istället ute det första, riktiga höstrusket.

Nere på köksbänken väntade den vinbärssaft jag kokade på vedspisen igår kväll. Nu hade den kallnat och kunde flytta sig till rena, ombonade flaskor. Ingen dålig start på dagen. Efter att jag lagt några få pinnar på elden och värmt lite vatten i en kastrull, kunde jag njuta av den nykokta härligheten i en stor mugg spetsad med lite honung. Så får gärna höst- och vintermorgnar starta.

Efter att grunden till ett härligt bröd ställts på jäsning tände jag så några ljus och satt mig i köket och tittade ut över landskapet. Några gula slingor syns nu i trädens gröna hår. Ålderdomen har anlänt, men bara för en kort stund. Efter lite vintervila kommer de att ståta lika praktfulla och unga ännu en sommar.

Jag är mycket glad att jag priviligierats med sinnen som vill lägga märke till de naturliga växlingar som ständigt pågår. Och att ha naturen alldeles utanför fönstret är nu något av ett kärt måste för mig. Så har det också blivit med trädgården. Min är väldigt anspråkslös ännu, men den växer och utvecklas hela tiden. Att odla och se hur jag kan stötta naturens egen villighet ger kraft och lust till hela min varelse.

Här sitter jag nu filosoferande och bara är i all enkelhet. Och bättre kan det inte bli. Jag ska ta vara på allt den här dagen bjuder på av tankar, känslor och arbetslust. Kanske blåser jag, om någon timma, ut ljusen och beger mig ut på samlande i svampskogen. Men just nu är allt bara så sanslöst mysigt och skönt. Vad glad jag är att jag bestämt mig för att uppskatta arbetsfriheten, ta vara på den och se den som en gåva.

Gör dig själv en skön dag!

Jägare och samlare

Nu känns verkligen hösten som en hög viskning även på dagen. Visst kommer den småningom en indiansommar, men just nu drar jag in sval, uppiggande luft.

Jag vet inte varför jag får sån arbetslust vid årstidväxlingarna. Kanske beror det på att det blir en förberedelse för det som väntar bakom knuten. När solen denna vackra morgon smyger över trädtopparna i öster, känner jag att planerna ställer sig på rad.

Snart börjar, den för många viktiga, älgjakten. En stund för ett flertal att känna den ursprungliga kopplingen till ett samhälle där behoven var annorlunda än idag. Hos mig aktiveras också dessa gener, men då som samlare. Svarta vinbär vill jag ha till saft. Svampar lockar mig till skogen. Morötter, potatis och purjolök gör middagen vitaminrik. I frysen ligger härliga jordgubbar och blåbär med frostiga höljen. Och om bara en stund kan jag hämta lingon. Så generöst! Det är bara att ta för sig.

Nu eldar jag någon pinne i vedspisen på morgnarna. I vedboden ligger energin lagrad i snygga högar och väntar på att omvandlas och släppas fri. Just nu är jag verkligen rik!

Igår började jag rensa mina rabatter inför vintervilan. Ogräset avlägsnades och ett nytt täcke av fin mull kärrades från lägdan och spreds över det som ska komma nästa vår. På ett år har perennerna vuxit sig ståtliga. Jag kunde dela flera exemplar och fortsätta utvidgningen av trädgården.

När solen nu lyser upp vårt lilla hus, ser jag skuggorna från träden dansa på väggen i kammaren. Idag blir det verkligen en härlig dag att meditera över livets gåvor.

Sol till alla!

Det är känslan som räknas!

Oskar ligger i soffan och sover. Han är förkyld och febrig, så han är här och tar det lugnt idag. Mamman och pappan jobbar förstås.

Jag tittar till honom emellanåt och känner mig lycklig av att få vara med och ta hand om honom.

Igår var vi till Byske och käkade. Därefter åkte vi ner till havsbadet. Vi gick runt lite, tittade ut mot de små öarna i och konstaterade att; "det här är verkligen låga kusten (efter att ha bott nära den höga varianten), och den är också vacker."

En bit upp på stranden finns en stor uppblåst hoppkudde för barnen. Den är rejäl och rymmer säkert 20 personer. Dessutom är det riktigt bra studs i den. Vi klättrade upp där och Oskar hoppade lite. Jag satte i fötterna, böjde knäna, sköt ifrån och studsade ganska försiktigt i början. Ganska snart kände jag ett glädjerus stiga och min kropp ville hoppa och leka för allt den var värd! Tyvärr fick jag hejda mig, eftersom jag förstod ett helt lössläppt studsande från mig skulle göra att de andra skulle kastas av kudden av "svallvågorna". Efteråt konstaterade Pontus och jag att det hade varit grymt att verkligen får gå loss där uppe. Kanske skulle vi kunna åka dit någon kväll;)

I lördags var det riktigt varmt ute. Sådär +27 på kvällen. Jag tog cykeln för att sticka ner till tjärnen och bada. Med klänningen fladdrande över bikinin bar det av. När jag hunnit halvvägs kom två rejäla åskknallar. Snabbt tog jag mig ner till vattnet. Kastade mig i och tog några simtag under ytan av det sammetslena vattnet. Skyndade mig upp igen, la klänningen i cykelkorgen, och med vattnet rinnande ur håret trampade jag allt jag var värd hela vägen hem. En lyckokänsla tog mig i besittning och jag skrattade högt där jag störtade fram under den svarta, varma himlen.

Att bara ta tillvara på alla positiva känslor och låta dem visa sig fullt ut gör glädjen ännu gladare.

När har man allt man behöver?

Sitter här i soffan och njuter av det tidiga morgonljuset. Jag har förmånen att bo i ett hus med fönster åt alla väderstreck. Så solen kan titta in till oss hela dagen, men från olika positioner. Det gillar jag!

Nu när köket är klart har jag äntligen hämtat in och packat upp kartonger som stått i förrådet sedan flytten i fjol. Och det har fått mig att häpna över hur mycket prylar vi har. Jag har nog inte varit fullt medveten om det. Min inre reaktion är en sugande känsla av dumhet och onödighet. Men, som så många andra har vi väl försökt hitta ett sätt att använda våra löner.

Snart är det som sagt val. Och då ska vi välja vilket/vilka partier som ska föra materialismen framåt. För vem jag än röstar på så har de ingen reell systemförändring i sina program. Det pratas vitt och brett om att rädda miljön, men hur stämmer det med att vi ska lönearbeta bort det mesta av livet? För tanken är ju att vi ska arbeta för att kunna köpa prylar som produceras av andra som arbetar. Och eftersom de flesta länder vill göra vinster så ska vi producera så att andra länder kan köpa. Och alla gör likadant. Men, hur länge kan vi ha ett system med det tänket? Och samtidigt rädda moder jord.

Vad händer när vi fått nog av konsumerandet? Hur många blir då arbetslösa? Nu kan vi givetvis också konsumera tjänster, och många sådana är bra och vällovliga. Men om jag behöver konsumera avkoppling som meditation eller träning, jobbar jag inte för mycket då? Missar jag inte hela meningen med att leva?

Min man brukar hävda att lönearbete är ett globalt politiskt grepp för att hålla oss fångna. Jag tror att han har en viss poäng där. Om vi nu har allt vi behöver för att leva ett rikt liv, så kan vi ju arbeta betydligt mindre. Och det gäller en stor del av befolkningen. Men, se det går inte. För jag har arbetat i 35 år och kommer, enligt pensionsbeskedet att få ut ca 8000:-/mån i pension. Men det är om jag fortsätter att arbeta heltid och har en fortskridande löneökning. Fast i fällan alltså! Eller så slutar jag ta så stort ekonomiskt ansvar och ser tiden an.

Kanske har politikerna indoktrinerats av kapitalisterna att tro på att människan skapar sin identitet i lönearbete. Om jag, som i morse kliver upp tidigt,till en dag av frihet från arbete, har jag tid att njuta av att se nattdimman sugas upp från åkrarna av värmen från himlen. Jag ser svalorna samlas på telefontråden, där de tjattrande håller morgonmöte. Kanske talar de om resan söderut.

Grannen som ska ut i skogen stannar till, tar en kopp kaffe, och vi samtalar lågt om hur vackert allt är. Det är som att vi inte vill störa morgonen med våra röster.

Eller som igår när jag kunde hämta Oskar på dagis flera timmar tidigare bara för att jag ville. Vi lekte i sanden, tittade på hästarna, gick ner och badade, tittade igenom växterna i trädgården. När Pontus sedan kom satt han och Larsan vid väggen och samtalade, medan Oskar och jag tog en promenad.

Men, enligt politikerna är det inte bra för människan att leva så. Vi ska lönearbeta för det är då vi blir lyckliga och känner samhörighet. Och för pengarna vi tjänar ska vi bli ännu lyckligare när vi kan köpa fler saker, eller resa bort och koppla av. Men hallå!

Näe, jag måste erkänna att jag känner mig politiskt maktlös. Länge har jag funderat på lösningen, men inte tillräckligt fokuserat för att verkligen göra en plan och sedan handla. Men nu kan jag nog inte vänta längre. Vansinnet håller på att bli för stort.

Och så länge fortsätter jag att bygga min identitet i ro och harmoni.

Så svetten lackar

Nu håller arbetet med reparationen av torpet att vara i hamn. Phuu! Håller på för fullt med städning och iordningställande. Det behövs verkligen en städning nu. Dammet har rullat mellan kartongerna hela sommaren, och i går tyckte jag mig höra att de småpratade med varandra lurvarna. ;)

Efter storsanering glänser nu köket, badrummet och kammaren. Ska ge mig på övervåningen i morgon.

Ute har växterna gjort som de velat. Ingen ansning har hunnits med. Tomaterna har långa grenar som sträcker sig mot husväggen. Men mina citroner gillar läget. Den blommar för fullt och en del frukter är nog att vänta i vinter.

Nu längtar jag mest efter en riktig skön dag i skogen. Plocka lite svamp, sitta under ett träd och vädra doften av mossor och fuktig jord. Höra insekternas surr över bären och se solen tränga sig igenom trädens hår. Det är en genomgripande känsla när alla sinnen är med i en omedveten explosion av upplevelser. Jag har sagt det många gånger förr, men det tål att upprepas; Det bästa i livet är gratis!

Nog tycker jag mig känna att hösten börjat pocka på uppmärksamheten nu. Och det är helt ok. Några tända små fönsterlampor på kvällen ger, tillsammans med stearinljus, en skön och ombonad känsla. Men inte vill jag kura skymning ännu. Lite mer sommar kan jag definitivt klara av.

På något sätt blir "min" värld tystare på hösten. Eftersom jag bott på landet under många år, är det full aktivitet med höskörd m.m. under den intensivaste sommaren. Många sätter sig i traktorerna tidigt på morgnarna för att på våren harva och så, och småningom skörda och plöja. Men den här tiden är det lugnt. Säden är det nästa som står på tur. Men först ska axen svälla till stora, gula plymer innan tröskningen kan börja.

Igår kunde jag se den första stjärnan på himlen. Som om alltet ville visa mig att snart kommer nästa underbara tid.

Och på bordet står rosor och luktärtor.

Att välja väg

Fundera en stund över den här lilla berättelsen.

Det sägs att djävulen en gång satt under ett träd och var mycket ledsen. Ett helgon kom förbi, tittade på satan och sa: "Vi har hört att du aldrig vilar, att du alltid är igång med ett eller annat otyg. Hur kommer det sig att du sitter här under trädet?"

Satan var djupt nedslagen. Han sa: "Det verkar som om prästerna tagit över mitt arbete och jag inte får uträtta något - jag är fullständigt arbetslös. Ibland funderar jag på att begå självmord därför att prästerna gör jobbet så bra."

När jag en gång lämnade kyrkan, var det för att jag tyckte att de förstörde religionen med sina egotrippade hot, krav och ritualer. I grunden uppskattar jag budskapet i alla religioner. Men att några (kyrkorna) lagt beslag på budskapet och förvandlat det för egen vinning är avskyvärt. Av alla människor jag någonsin träffat, är det prästerna, och många av de som kallar sig religiösa, som lever längst från de budskap som finns i kristendom (dom - och döma!), buddism, hinduism, islam, animism m.m.

Nu tycker jag att detta är överförbart på politiken. Många ideologier är i grunden välmenande. Men, de förstörs av politikernas egotrippade hot, krav och ritualer. Nya gemensamma levnadsöverenskommelser måste formas! Kanske kan du och jag bidra med bitar till det.

I antikens Aten och under många efterföljande epoker fungerade eventuellt demokratin (för vissa). Idag är det bara vackra ord som de allra flesta "folkvalda" inte lever upp till.

Jag kan verkligen inte för mitt liv begripa varför kraven på politiker är så små. Om jag ska söka ett jobb som behandlingsassistent så krävs (oftast) utdrag ur belastningsregistret. Och inom de flesta områden krävs idag att du ska ha relevant utbildning (och lämplighet) för att få jobb. Men ska du bli politiker räcker det med att ingå i kloningsrum, eller eventuellt vara med i Robinsson.

Framväxten av demokratin skapade också arenan för retorikens utveckling. Och kanske var det redan där det gick fel. Är det inte så att demokratin bygger på att vi ska ta ställning utifrån vad som sägs och inte efter resultatet av vad som görs. Stora pengar satsas i valrörelsen för att lyfta fram kandidater och budskap. Men, vad skulle hända om t.ex. vänsterpartiet valde att lägga hela sin valbudget på att stötta de som har det sämst (utjämna klyftorna). Och om miljöpartiet räddade regnskogar och hav med sina pengar. Skulle de bli mindre trovärdiga då?

Det är min övertygelse att om vi ska delta i skapandet av en värld för alla, så måste vi se bakom orden. Prova t.ex. att stänga av ljudet under valdebatter och se vad politikerna säger med kroppsspråket. Granska sedan ordentligt vad som verkligen pågår bakom språkkulisserna. Då kanske det blir lättare att avgöra vem du ska rösta på. En annat vägval vore kanske att gå till valurnorna och lämna en lapp med orden; jag kräver att få vara med och förändra det politiska systemet utan att klonas till politiker! Men, kanske har du något bättre förslag. Kom gärna fram med det.

Det är allas vår värld!!

Budgeterna parti för parti i årets valrörelse:

Socialdemokraterna: 70 miljoner

Centern: 65 miljoner

Moderaterna: 50 miljoner

Folkpartiet: 25 miljoner

Sverigedemokraterna: 19 miljoner

Kristdemokraterna: 17 miljoner

Miljöpartiet: 10 miljoner

Vänstern: 9 miljoner

Regn ute, skönt inne

Regnet trummar rytmiskt, men med inlägg av hysteriska solon, mot fönsterbrädan. Skönt att halvligga i soffan och veta att trädgården jublar.

Igår hade jag en riktigt arbetsdag här hemma. Rensade trädgårdslandet (och förberedde inför regnet), torkade fönster och målade några gamla möbler.

Idag är det inte läge att gå vidare med den linjen, så jag har valt inomhushälsa istället.

Med fötterna i ett bad innehållande doftande såpa, kändes meditationen självklar. Mitt sommarblekta hår packade jag in i en örtfärg som kanske återger lite av glansen. Skönt att ägna sig åt sig själv. Det är lätt att glömma det när man inte lönearbetar. Konstigt det där med hur inkörd jag är på att åka iväg och jobba. Men, så har ju det mesta av mitt liv styrts av det.

Just nu längtar jag efter att vårt kök ska bli klart. Röran, som jag tyckte var förtjusande i början, håller nu på att kännas hopplös. Men, det är givetvis väl värt att vänta på.

Sådana här ruskiga dagar känns det så himla kul att ägna tid åt maten. Varma dagar står jag inte gärna vid spisen. Men nu tornar det upp att doften av en riktig gryta skulle göra gott i våra sinnen. Så får det bli.

Mmmm

Medveten lycka

I jordgubbslandet finns lyckan - också! Det nästan gråtframkallande ruset av att tassa ut i det daggvåta gräset, för att hämta eget, ekologisk att ge till min snälla kropp. Sådana är mina morgnar nu.

När gubbarna denna nya dag låg glänsande i filet var det så vackert att jag knappt ville sätta i skeden. Med stor förväntan tog sig handen till sist mot härligheten, förde upp en stor skopa glädje till mitt rosa gap, och åååå!

Första tuggan hanterades försiktigt och långsamt, nästan meditativt. Och så väntade jag, stilla, på vilka tankar som skulle dyka upp. Och där kom de; Hur kan man beskriva smaken av jordgubbar för någon som aldrig smakat dem?

Under hela frukosten koncentrerade jag mig på smakerna och insåg att det absolut inte finns ord för allt. Det allra mesta måste man själv uppleva. Att beskriva för andra är ett bra sätt att umgås, men det kan aldrig ge fulla, sprakande, doftande, ångande bilder i den andras medvetande.

Samma är det nog med lyckokänslor. Kanske uppfostras vi att tro att lycka kommer utifrån. Och vi söker, och kämpar, och blir besvikna. Under mina år på folkhögskolan träffade jag, som jag ju sagt tidigare, många fantastiska människor. Jag vill nog påstå att några av dem förstod att de var Gud.

Att vi är skapare av våra egna liv är nog de flesta överens om. Men hur själva processen går till är mer svårgreppbart. Under en längre tid nu har jag försökt fokusera på vilka tankar jag tänker. Om jag kan skänka kärleksfulla och varma tankar till mig själv och min omgivning, oavsett vad som händer, så är jag givetvis lyckligare. För lycka är ett inre tillstånd. Ett val jag kan göra i varje stund. Kan jag vara glad för andra, och älska människor och situationer precis som de är, finns inget som tär eller lockar till vältrande i elände.

Jag blir allt mer övertygad om att våra tankar är den stora hemligheten som döljer Paradiset. Eller som någon annan har uttryckt det: Helvetet är ett medvetandetillstånd. Om du bestämmer dig kan du sluta drömma helvetesdrömmer, och istället vara i paradiset. Allt finns nämligen inom oss.

Underbara medmänniskor, skapa lycka. Ju fler som gör det desto större inverkan på vår varma moder jord.

Från hjärtat till den som vill ha det!

Svoooch

En gammal vän skrev, för några timmar sedan, till mig på facebook. Det fick mig verkligen att fundera över livet. Jag kan känna att jag är inne på mitt tredje liv nu, i den här kroppen. Såna här gånger har jag verkligen lätt att förstå de som hävdar att även vår vakna tid är en dröm.

Mitt första liv drömde jag som frisör, i ett intressant med kaotiskt och ibland outhärdligt mischmasch.

Via studier bytte jag liv och kom att hamna i Ångermanland. Som folkbildare och lärare i bl.a. personlig utveckling kom spåren att bli helt annorlunda. Alla intressanta samtal med kollegor. Alla deltagare som hittade sina livsinriktningar. Företag och organisationer som verkligen ville förbättra för sina anställda. Ja, det var verkligen stimulerande. Men, plötsligt en dag kom ålderdomen och slutligen döden även i det livet. Och jag kände mig nöjd och redo att födas på nytt.

Tillbaka i Skellefteå startade så det tredje livet. Som jobbcoach fick jag se en annan del av drömmen här. Och med nya ögon tog jag in omgivningar och resonemang om bygden. Just nu väntar jag, som du ju vet, på att just det här livet ska komma framåt även yrkesmässigt. Men jag har en inre frid, och absolut ambition att drömma positiva dagar.

När nu första livet knackade på kom också tankarna på hur man kan överskrida gränserna mellan de olika liven. Kan man gå vidare i nuet med människor som tillhört en gammal dröm? Det här kommer jag definitivt att ta med mig ett tag. Smaka av det och se om det är en kombination som utvidgar det tredje livet. För den första drömmen är ju avklarat, genomlevt och rekapitulerat.

Fred och frid!

Lilla torpet förändras

Äntligen kan jag blogga igen. Har haft lite problem med datorn, men nu är den återhämtad. Det är en riktigt njutbart att sträcka ut sig i soffan, och tänka igenom, och sätta ord på vad som pågår i livet.

Vilken skönsjungande sommar det är! Sol, regn, åska, sol igen - ja, det kunde knappast bli bättre. Och igår kväll trängde sig en nästan full måne fram på den dramatiska himlen. Någon riktig storm har dragit förbi och påmint om att vad som helst faktiskt kan hända.

Bakom de tre stora fönstren på nedre våningen i huset finns vårt kök. Där pågår spännande arbeten. En ombyggnad som kommer att ge oss ett mysigt, lantligt men mycket funktionellt hjärta i hemmet. Nya material på väggarna, nydragen el, snyggt ekgolv, större öppning till lilla rummet bredvid, kompletterande köksutrustning är några av de sakerna vi gör. Varje steg i förvandlingen väcker glädje.

Ute i trädgårdslandet spirar det. Jordgubbarna har gett bra skörd för att vara en nykomling. Potatisen blommar vackert. I skogen böjer sig blåbärsplantorna under tyngden av den nyttiga gåvan. Och allt tar jag tillvara. Med lyckokänsla i anden ser jag att mormorshallonet vi satte i våras skänker en del bär. Nu har också björnbäret, som flyttade in samtidigt, börjat att blomma.

Veden har jag ställt i ordning å nu klarar vi oss minst 2 år. Så nu känns det helt enkelt bra!

Jag är fortfarande arbetsfri men söker givetvis många roliga tjänster. Nu är det så att alla har sista ansökningsdag i augusti, vilket innebär att jag tålmodigt får vänta (vilket inte känns helt svårt under sommaren ;)). Men det ska bli så kul och intressant att se vad det är jag ska göra framöver.

Eftersom vi vigt sommaren åt hemarbete, så har vi inte hunnit med några större övriga utsvävningar. Att vi missade stadsfesten är inga problem. Däremot hade det varit kul att njuta av Trästocksfestivalen. Men, vi fick gäster som hjälpte oss med arbetet i köket, och det tackar man ju inte nej till.

Givetvis har vi varit på några sköna "småsvängar". Havet, Nordanåparken, Rismyrliden, och så förstås en sväng till Haparanda och Torneå. Och snart är det dags för matfesten som vi inte kommer att missa.

Larsan började på en skogsmaskinförarutbildning i våras, så han har inte haft så mycket ledigt. Han knogar på och lär sig allt från att köra maskin till skogsvård, fornminnen, certifiering och vattenvård. Och när han är ledig fixar han i huset. Han är helt underbar!

Sammanfattningsvis har jag känt mycket sand och grönt gräs under mina bara fötter. Njutit av dofter och sol. Fått kläderna torra i den friska luften och känt mig harmonisk och lycklig. Och allt detta tänker jag fortsätta med länge än.

Nu blir det fil med knallröd hemmagjord jordgubbssylt.