När gubbarna denna nya dag låg glänsande i filet var det så vackert att jag knappt ville sätta i skeden. Med stor förväntan tog sig handen till sist mot härligheten, förde upp en stor skopa glädje till mitt rosa gap, och åååå!
Första tuggan hanterades försiktigt och långsamt, nästan meditativt. Och så väntade jag, stilla, på vilka tankar som skulle dyka upp. Och där kom de; Hur kan man beskriva smaken av jordgubbar för någon som aldrig smakat dem?
Under hela frukosten koncentrerade jag mig på smakerna och insåg att det absolut inte finns ord för allt. Det allra mesta måste man själv uppleva. Att beskriva för andra är ett bra sätt att umgås, men det kan aldrig ge fulla, sprakande, doftande, ångande bilder i den andras medvetande.
Samma är det nog med lyckokänslor. Kanske uppfostras vi att tro att lycka kommer utifrån. Och vi söker, och kämpar, och blir besvikna. Under mina år på folkhögskolan träffade jag, som jag ju sagt tidigare, många fantastiska människor. Jag vill nog påstå att några av dem förstod att de var Gud.
Att vi är skapare av våra egna liv är nog de flesta överens om. Men hur själva processen går till är mer svårgreppbart. Under en längre tid nu har jag försökt fokusera på vilka tankar jag tänker. Om jag kan skänka kärleksfulla och varma tankar till mig själv och min omgivning, oavsett vad som händer, så är jag givetvis lyckligare. För lycka är ett inre tillstånd. Ett val jag kan göra i varje stund. Kan jag vara glad för andra, och älska människor och situationer precis som de är, finns inget som tär eller lockar till vältrande i elände.
Jag blir allt mer övertygad om att våra tankar är den stora hemligheten som döljer Paradiset. Eller som någon annan har uttryckt det: Helvetet är ett medvetandetillstånd. Om du bestämmer dig kan du sluta drömma helvetesdrömmer, och istället vara i paradiset. Allt finns nämligen inom oss.
Underbara medmänniskor, skapa lycka. Ju fler som gör det desto större inverkan på vår varma moder jord.
Från hjärtat till den som vill ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar