Sitter här i soffan och njuter av det tidiga morgonljuset. Jag har förmånen att bo i ett hus med fönster åt alla väderstreck. Så solen kan titta in till oss hela dagen, men från olika positioner. Det gillar jag!Nu när köket är klart har jag äntligen hämtat in och packat upp kartonger som stått i förrådet sedan flytten i fjol. Och det har fått mig att häpna över hur mycket prylar vi har. Jag har nog inte varit fullt medveten om det. Min inre reaktion är en sugande känsla av dumhet och onödighet. Men, som så många andra har vi väl försökt hitta ett sätt att använda våra löner.
Snart är det som sagt val. Och då ska vi välja vilket/vilka partier som ska föra materialismen framåt. För vem jag än röstar på så har de ingen reell systemförändring i sina program. Det pratas vitt och brett om att rädda miljön, men hur stämmer det med att vi ska lönearbeta bort det mesta av livet? För tanken är ju att vi ska arbeta för att kunna köpa prylar som produceras av andra som arbetar. Och eftersom de flesta länder vill göra vinster så ska vi producera så att andra länder kan köpa. Och alla gör likadant. Men, hur länge kan vi ha ett system med det tänket? Och samtidigt rädda moder jord.
Vad händer när vi fått nog av konsumerandet? Hur många blir då arbetslösa? Nu kan vi givetvis också konsumera tjänster, och många sådana är bra och vällovliga. Men om jag behöver konsumera avkoppling som meditation eller träning, jobbar jag inte för mycket då? Missar jag inte hela meningen med att leva?
Min man brukar hävda att lönearbete är ett globalt politiskt grepp för att hålla oss fångna. Jag tror att han har en viss poäng där. Om vi nu har allt vi behöver för att leva ett rikt liv, så kan vi ju arbeta betydligt mindre. Och det gäller en stor del av befolkningen. Men, se det går inte. För jag har arbetat i 35 år och kommer, enligt pensionsbeskedet att få ut ca 8000:-/mån i pension. Men det är om jag fortsätter att arbeta heltid och har en fortskridande löneökning. Fast i fällan alltså! Eller så slutar jag ta så stort ekonomiskt ansvar och ser tiden an.
Kanske har politikerna indoktrinerats av kapitalisterna att tro på att människan skapar sin identitet i lönearbete. Om jag, som i morse kliver upp tidigt,till en dag av frihet från arbete, har jag tid att njuta av att se nattdimman sugas upp från åkrarna av värmen från himlen. Jag ser svalorna samlas på telefontråden, där de tjattrande håller morgonmöte. Kanske talar de om resan söderut.
Grannen som ska ut i skogen stannar till, tar en kopp kaffe, och vi samtalar lågt om hur vackert allt är. Det är som att vi inte vill störa morgonen med våra röster.
Eller som igår när jag kunde hämta Oskar på dagis flera timmar tidigare bara för att jag ville. Vi lekte i sanden, tittade på hästarna, gick ner och badade, tittade igenom växterna i trädgården. När Pontus sedan kom satt han och Larsan vid väggen och samtalade, medan Oskar och jag tog en promenad.
Men, enligt politikerna är det inte bra för människan att leva så. Vi ska lönearbeta för det är då vi blir lyckliga och känner samhörighet. Och för pengarna vi tjänar ska vi bli ännu lyckligare när vi kan köpa fler saker, eller resa bort och koppla av. Men hallå!
Näe, jag måste erkänna att jag känner mig politiskt maktlös. Länge har jag funderat på lösningen, men inte tillräckligt fokuserat för att verkligen göra en plan och sedan handla. Men nu kan jag nog inte vänta längre. Vansinnet håller på att bli för stort.
Och så länge fortsätter jag att bygga min identitet i ro och harmoni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar