Här hör jag hemma!

Vad är egentligen ett hem? Jag har bott på många ställen, i lägenheter och hus, men aldrig tidigare har känslan för min domän varit så stark som nu.

Jorden här är bördig och vänlig att odla. Den samarbetar! Vi har varit tvungna att ta ner några gamla träd tyvärr, men de hade levt sitt liv klart och så var det.

Istället ändrar nu tomten karaktär, då nya späda plantor väljer att flytta hit. Alldeles av sig självt har en björkhäck börjat markera gränsen mot norr. Utan att på något vis störa solljuset, kommer den att skydda oss mot den kalla vinden.

Några fina tallar har bestämt sig för att växa på några olika platser, och de är välkomna.

Men givetvis skapar vi också själva. Fruktträd har fått framträdande positioner. Innan vi njuter av frukterna vill vi glädjas åt doften av blommorna, och synen av fåglarna som sjungande vaggar på grenarna.

Jag har redan börjat skissa på nästa sommars trädgårdsland. Där ska vår mat växa tillsammans med hälsobringande örter och vackra blommor.

En av de stora stubbar som de gamla björkarna gav, kommer att förvandlas till bikupa. På det sättet kan våra pollinerare bo nära växterna.

Så vad är ett hem egentligen? Är det kanske ett känslomässigt, positivt eget ställe, där man alltid känner sig lycklig, och där man kan hämta kraft? Har vi missat något viktigt i vår syn på var vi ska leva, när vi bedömer hemmet efter enbart huset eller läget?

Det känns som om jag äntligen, känslomässigt insett att min oas, det område som ska ge mig kraft, är viktigare än allt annat! Om jag kan hämta inspiration och kreativitet av att bara gå fram till fönstret, eller stiga utanför dörren, då är det rätt. Kanske är det meningen att vi ska samskapa med naturen och på det sättet enkelt hitta både glädjen och den lekamliga spisen.

Idag sätter jag några kastanjer, vilka får växa på fönsterbrädan tills våren kommer!

Tankar om meningen med livet

Igår såg jag ett program som handlade om jordbruket i Kenya. I stora växthus odlades, på bästa marken, rosor för export till hela världen.

När man frågade en av de anställda vad hon tyckte, svarade hon att "det hade gjort hennes liv mycket enklare."

Hon fick betalt för sitt arbete, kunde köpa mat till barnen och låta dem gå i skolan.

Mycket intressant - och skrämmande!

Jag tänker att vi lurats in i en artificiell värld, som blivit så självklar att vi inte längre ser verkligheten som finns under.

Varje dag strävar vi för att hålla våra liv igång. Vi arbetar, köper och håller oss informerade om vad som händer i världen. Och timmar ägnas också åt att koppla bort tankarna, via tv eller internet.

Vi lämnar våra barn, liksom vi blivit lämnade, att lära av människor vars avsikter vi inte känner. Vi vet inte om de är goda och vill väl, men likväl bedömer vi att de kan ta hand om det viktigaste av allt, att forma vår världsbild.

När jag leker med vår hund kan det gå till så här. Jag har en pinne jag kastar till henne. Hon hämtar den. Plötsligt gör jag en fint genom att låtsas att jag ska kasta framåt, men mitt i rörelsen ändrar jag riktning, och kastar bakåt. Hon har då redan hunnit springa en bit åt fel håll, innan hon inser vad som händer.

Nästa gång jag ska kasta är hon mer alert. Hon tittar mig i ögonen för att i förväg kunna avgöra mitt nästa steg. Om jag nu ska kunna överlista henne, måste jag hantera både mina egna, och hennes tankar. Annars kommer hon att vinna!

Om jag ska kunna överlista henne, så krävs det att jag är fullkomligt i ögonblicket. Om någon t.ex. samtidigt vill berätta något för mig, kommer min koncentration inte att räcka till för att överlista min hund.

Är det inte likadant med det som sker i världen? Om våra tankar verkligen var klara och fokuserade, skulle ingen kunna överlista oss!

Distraktionen tar många olika uttryck. Och en av de största är givetvis bilden av att konsumtion ger lycka! Alla jag pratar med, konstaterar att "om man köper det man längtat efter, så är man ändå bara glad en liten, kort stund". Trots det fortsätter vi på den inslagna vägen, utan att reflektera över andra lösningar.

Vi överöses med information och nyheter, vilka ger våra tankar förvirrade inriktningar. Som om meningen är att vi ska splittra våra mentala förmågor i droppar utan kontakt med varandra.

Resultatet blir att vi engagerar oss här och där, utan att verkligen koncentrera oss på att bli lyckliga.

Kan det vara så enkelt att vi bara behöver odla vår egen trädgård, frambringa vår egen mat, andas in dofterna av blommande fruktträd, och mogen frukt, och skapa vår framtid i tankar som inte störs av brus?

För om vi ger oss tid att reflektera över vad som gör oss lyckliga, kommer vi nog att hinna naturligare svar än de som serveras oss.

Kanske räcker det med att koppla ner sig ibland. Inte se nyheter, läsa tidningar, använda internet eller andra utifrån kommande strålar. Istället kan vi gå inåt och följa våra tankar och känslor, och börja leva i enlighet med vad som väcks där.

Jag kan hjälpa till att framringa vacker natur, istället för att förgifta vattnet och jorden!