Nu är det en helg då vi kanske tänker lite extra på alla som inte längre finns med oss här just nu. Det är en fin tid fylld av ljusa och kärleksfulla tankar.Igår träffades vi i familjen, eller alla som kunde vara med, för att bara vara tillsammans en stund. Pappa hade dukat fram smörgåstårta och te i sitt lilla kök. En stor värme spreds när vi eftersom fyllde platserna runt bordet.
Den atmosfär som växte hade en lugn och lycklig ton av att vi faktiskt kan vara med varandra om vi vill. Och att vi vill.
Det märktes på pappa att han älskade att ta hand om oss. Han serverade, uppmuntrade och fotade. Samtidigt kunde jag ana en liten strimma sorg hos honom. Min intuition sa mig att det berodde på att han är dryga 80 år. Och om än pigg och alert, medveten om att vi bara har nuet.
Tillsammans åkte vi till gravarna för att tända ljus. Där hade också något hänt. Kyrkans påpälsade personal hälsade oss välkomna. Och från små trävagnar på hjul serverade de glögg och kaffe. Jag tänkte på alla som nyligt förlorat sina kära, och som nu kunde få några tröstande ord till den rykande drycken. Kärleken mellan oss människor håller på att hitta fler vägar och ta sig nya uttryck.
När stunden tillsammans började gå mot sitt slut, ställde sig vår lilla grupp i en cirkel med ansiktena mot varandra. Det fanns en stämning av att vi egentligen inte ville bryta ögonblicket. Så tog vi utan ett ord varandras händer, och med ett förlösande "gruppkram" bröt vi upp.
Och snart ses vi igen, bara för att vi kan och vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar