Långsam mat

Ännu en strålande morgon. Det centimetertunna snötäcket som dansade ner igår ligger kvar. Termometern visar -8,4, och träden är smyckade med iskristaller som strålar i den vackra vintersolen. Jag tackar naturen för att den med sådant tålamod bjuder på kärlek.

Jag vet inte vad som håller på att hända oss, men vi upplever verkligen varje dag som helande och glädjerik. Det känns som om vi håller på att förvandlas till lyckligare människor. Kanske är det som min vän Lisen skrev i en av sina kommentarer, att vi har hittat vår plats. Larsan pratar faktiskt då och då om "hur han var förr", och menar då mindre harmonisk och nöjd.

Det är stort att vi själva märker hur lyckan stiger inom oss, så vi i realtid är med och njuter av det.

Men vad är egentligen viktigt att lägga sin tid på? För mig har det blivit allt mer meningsfullt att ge uppmärksamhet åt den mat vi äter. Långsam mat är det jag tror på och känner att jag blir glad av att tillreda. Än en gång måste jag dock lyfta fördelen med att ha en vedspis. Skulle jag istället köra elspisen i timmar, så vet jag inte om helhetskänslan skulle bli densamma.

Igår började jag med att skära massor av lök och vitlök till en soppa. De tunna skivorna stektes i 40 minuter, till de var genomskinliga och söta. Under tiden satte jag en bröddeg som fick jäsa i det varma köket.

En högrev fick bli stora härliga kuber som fick gyllenbrun stekyta. I den kastrullen gick sedan chili, jalapenos, vitlökar, chipotlepasta, spiskummin och tomatpuré ner. Detta täcktes med några deciliter skummande öl och hemlagad buljong. Under två timmar fick det sedan långsamt puttra över elden.

Löken fick också sällskap av buljong, men även lite cider, mejram och svartpeppar. Brevid varandra stod sedan den oranga och den blå gjutjärnsgrytan och spred lockande dofter.

Brödet reste sig långsamt på plåten, och väl inne i ugnen spred det en doft som talade om att det skulle trivas med grytornas innehåll.

I väntan på brödet förberedde jag en tomatsalsa med lime, purjolök och mynta. Samt en sval yoghurt med saffran.

När den första skeden soppa nådde smaklökarna, spred sig tusentals smaksensationer genom kroppen. Vi tittade tyst på varandra, i första skedet utan möjlighet att sätta ord på vad upplevelsen innehöll. Men Frankrike var ett namn som småningom nämndes.

På det sega, härliga brödet smälte smöret snabbt som om solen var del av middagen.

När soppskålarna så var tömda var det dags för den mörka, vällagade grytan. Ytterligare några skivor bröd, en stor röd hög med tomatblandningen och en klick munkgul yoghurt var de perfekta grannarna till köttanrättningen.

Grytan smälte i munnen, och med sina dova, kryddiga smaker gav den oss bilder av mexikanskt lantliv.

Så igår reste vi, här i vårt kök, till några spännande platser genom att laga långsam mat. En genuin och mycket miljövänlig resa.

Kroppen tycker om bra mat!