lördag 8 februari 2014

Livet på landet i Skellefteå

Om det är något jag saknar med mitt tidigare boende, så är det vattenfallet och bäcken på tomten. Naturens egen skapelse som bara fanns där. Här har vi grävt en damm, och nedanför oss finns en tjärn, men jag saknar fallet ändå. Ljudet och de slipade stenarna där man kunde sitta på sin hemmapicknick.

Men det är skönt att ha flyttat tillbaka hit. Byn är fin och levande. I denna morgons snöyra, ser jag ljusen i grannarnas fönster.
Vid gräsmattans slut finns, sommartid, bär och svamp. Och jorden, som legat i träda i många år, börjar nu visa sina allra bästa sidor när jag odlar.
Det går att leva långsamt här. Jag behöver inte åka på träffar för att få slowfood, mindfulness eller träning.

Tänk att det blivit så inne att delta i aktiviteter som egentligen handlar om att sakta ner och hinna upp sig själv! Och då duger det inte att sitta på bron och lyssna på fåglarna. Nej allt ska kursifiseras så att någon kan tjäna pengar på det.

I tidningen läser jag ännu en berättelse om en ung kvinna som lever ett hälsosamt liv. Äter gryn och frön som fåglarna, och ägnar all sin lediga tid åt träning. Nuförtiden äter ju folk knappt mat! De äter dieter av alla slag. Förr kunde man bjuda hem vänner på middag och njuta av mat och vin tillsammans. Men nu går det knappt eftersom man kan vara säker på att några, om inte alla, äter någon slags diet. Kanske t.o.m. 5-2, och är de då på någon av sina fastedagar kommer de bara att sitta och stirra på oss andra när vi njuter.

Jag jobbar i stan och går ofta en promenad på lunchen. När jag passerar gymmen tänker jag alltid på att detta är stans mest fullbelagda parkeringar. Människor tar bilen för att sedan ställa sig på ett gångband och promenera. Vilken konstig värld!
Allt är tillrättalagt, och det som har status ska man betala för. Och det är klart att om jag skottar snö som motion kommer ingen att se mina fina träningskläder. Eller är det kanske som med facebook att vi blir allt mer beroende av andras gilla.
Vad har hänt med självkänslor och inre motivation undrar jag?

Livet på landet är mer stilla och kräver större självgillande. Belöningarna handlar om att uppleva inre, stormande lyckokänslor, som man själv bygger upp.
Som när jag en dallrande het dag mitt i sommaren ser att åskan är på väg. Jag kastar mig på cykel och tar mig den korta vägen till tjärnen. Snabbt ut i den silkeslena vattnet för en simtur, medan den svarta, tjocka molnduken växer. När de första knallarna närmar sig cyklar jag tillbaka hem skrattande. Lyckan inombords bubblar! Skönt, enkelt och en känsla som dröjer kvar länge. Och detta trots att ingen såg mig!

På landsbygden finns många fina, tomma hus. Fönster som väntar på att få hysa en blomma och lite ljus. Förstukvistar som vill bli sopade på vintern, och tålmodiga perenner som vill ge sin doft till någon som älskar dem. Hus och tomter uppbyggda av kvinnor och män som hoppats och skrattat.
Fler borde ta sig an husen och bygga sina korta liv i harmoni. Men det kräver att man är beredd att uppskatta sig själv, och njuta av belöningen av att bara göra och vara.
Kanske kommer dessa hus än en gång att värmas av sprakande brasor i spisarna, och rummen ljuda av skratt och gråt.
Jag hoppas!

2 kommentarer:

PiLi sa...

Tack Ann!
Du håller min dröm levande.. inom mig!
Ibland saknar jag detta liv så det värker.... och då tar jag hunden och går ut en promenad i skogen och njuter av tystnaden.
Mitt gym består av att mocka hästskit och bära hö och vatten, vilket tyvärr inte räcker för att bli fulltränad, men det ger en skön trötthet och ro i själen. Ridningen är just nu sporadisk, men det blir mer snart igen.
Önskar att jag kommer kunna leva min ålderdom på landet, med "min" älskade trappa att sitta och filura på, så länge jag orkar ta hand om mig själv...:)
Glädjs åt att du och Larsan har det bra däruppe i norr, men kommer aldrig att glömma erat "gamla" ställe med vattenfallet och den lilla ön.
Ha det bäst!
Kram Lisen <3

livsstigen sa...

Fina Lisen! Låt din dröm gå i uppfyllelse!!
Kram!!