Prioriteringar

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Flera kvällar har jag varit på väg, men så har jag fått andra idéer. Det var betydligt lättare att gå in för det när jag var arbetsfri. Men, om man inte är miljonär måste man ju bidra till sin egen försörjning. Jag kan verkligen inte tänka mig att leva på samhället. Jag skulle inte klara det psykiskt.

I veckan hörde jag, på radion, att för hundra år sedan var meddellivslängden för kvinnor 57 år och för män 50 år. Tänk vad bra mat, isolerade hus, sjukvård och upplysning gjort för vårt åldrande. Men det innebär också att vi arbetar kanske 20 - 30 år längre nu. Och även om arbetet var slitsammare förr, så borde det innebära att vi ska klara av arbetslivet med betydligt äldre fysiologi än vad man gjorde då. Jag är ju, som jag sagt förr, övertygad om att många med sjukbidrag etc. egentligen inte klarar tanken på att arbeta hela livet. När man i undersökningar frågar folk hur länge de vill jobba blir svaret "till 60 år". Det är ju lite skillnad mot att, som regeringen vill, jobba tills vi är 75.

Jag har bestämt mig för att satsa på att utveckla någon lysande affärsidé som ger mig bra försörjning med rolig ansträngning. Denna gång är det inte bara en vag tanke, utan nu ska jag sträva efter att hitta fram. Jag trivs jättebra med det jobb jag har nu. Men den förändring jag genomgått sedan förra våren har genomsyrat mig med en känsla av att allt är möjligt. Det gäller bara att ta vara på tillfällena när de dyker upp. Att vara allert och snabb i tanken och fantasin.

Nog är det säkert många som liksom jag fallit offer för trygghetslunken. När man är i en stabil ekonomi kommer rädslorna lätt. Rädslan att bli av med jobbet t.ex. Och rädsla ser också till att man stannar kvar på sitt gamla jobb även om man otrivs till den grad att livet blir meningslöst. Rädslar omsluter en tills dess att man inte längre kan skilja det ena året från det andra. Och tick, tack, livet går.

Men har man väl sagt nej till rädslan och börjat locka fram känslor av glädje, passion, kärlek och hopp istället, då sträcker livet genast ut sig i ett mjukt och skönt mmm. Plötsligt blir varje liten minut spännande igen. Det är roligare att tänka och fantisera helt enkelt.

Jag önskar verkligen alla människor en glimt av nöjet med att styra sitt liv. Har man bara känt smaken av det kan man inte gå tillbaka till stumheten i upprepningarna tills döden skiljer oss åt. Ta varje tillfälle du kan att välja nytt istället för att välja bort. Det är verkligen livets mening.

Nu är det mer ljus än mörker igen!

Pånyttfödelse

Nu väntar vi på våren. Men naturligtvis vill vi att det ska gå långsamt så att vi hinner njuta av varje enskild förändring.
Förra veckan gick jag mina morgon promenader utan pannlampa. Definitivt ett av årets höjdpunkter. Nu är det tillväxt som gäller.

I helgen har vi träffat Pontus, Anna och Oskar. Vi bestämde oss för att åka upp till Skellefteå på fredag eftermiddag. Vi hade en skön och givande helg. Det finns få så underbara känslor som att pussa på Oskars mjuka kind, och snusa honom i nacken. Tänk att alla de bästa njutningarna i livet är gratis!

Jag har precis beställt en ny ljudbok. Jag hinner faktiskt läsa minst en bok i veckan under mina arbetsresor. Imorgon ska jag påbörja Siddharta av Herman Hesse. Det ser jag givetvis fram emot. För många år sedan läste jag den som pappersbok. Nu känner jag lust att läsa om många av mina favoriter från förr. Jag vet hur inspirerad och glad jag blir av bra böcker. Utbudet av litteratur är ju enorm, men givetvis är det så att många egentligen skriver samma böcker som redan finns, men med små ändringar. Jag tänker exempelvis på Napoleon Hills bok om att skapa sin egen framtid. Idag hittar man böcker som The secret och Be och du ska få, som egentligen är rena omskrivningar av Hills tankar. Jag har inget emot att läsa omskrivningar, men ursprunget är oftast bättre.

I början skrev jag en del om synkronicitet i mina bloggar. Det är inte lite intressant att fundera över innehållet i det begreppet. Nu känner jag att många strömmar leder framåt mot en ny framtid. Det är kul att se hur det tar form steg för steg. Det gäller bara att släppa greppet en aning så att man verkligen kan ta tillvara tillfällena när de visar sig. Men, som någon klok man en gång sa, om man inte har ett mål hur ska man då veta när man är framme. Så att sätta mål, men att inte tvinga fram vägen dit går hand i hand.

Nuförtiden älskar jag söndagar!

Att hitta sig själv

Igår såg jag ett så härligt tv-program. Det handlade om en kvinna från England som åkte till Namibia. Där skulle hon leva tillsammans med Himbafolket. Tanken bakom resan var att hon skulle titta in i sitt ínre och förhoppningsvis hitta sig själv.

Hon blev imottagen på ett kärvänligt och välkomnande sätt. Kvinnorna kände på henne och tog henne med in i stammens hjärta. Hon arbetade tillsammans med de andra kvinnorna, hämtade ved och vatten, malde majs till mat och rödokra till kroppssmyckning.

Det som slog mig var att kvinnorna i stammen skrattade väldigt mycket. När de såg henne klädd i stamkläder skattade de högt och länge. Kvinnan kände sig förorättad och började gråta. När hon längre fram tog upp ämnet, sa kvinnorna att de skrattat för att de varit så glada att hon ville vara som dem.

Våra tolkningar av verkligheten leder oss nog inte alltid på rätt spår. I våra hjärnor skapar våra förutfattade meningar bilder av vad andra menar med sina signaler. Istället för att ta reda på om vår tolkning stämmer med vad som avsetts, väljer vi ofta att bli sårade, ledsna eller arga. Och så många felaktiga tolkningar vi förmodligen använt för att göda vårt omättliga ego.

Den engelska kvinnan var också utomordentligt irriterad över uppdelningen mellan kvinnors och mäns sysslor i byn. Man såg riktigt hur det slet på hennes kropp och själ att se att kvinnorna var, i hennes ögon, underordnade. Men på den korta stund man genom rutan lärde känna dessa vackra och självständiga kvinnor, så insåg man att de trivdes utmärkt med sina liv. Det syntes på deras glada, rynkfria ansikten. Och på deras sätt att röra sig. Men också deras ord sa detsamma.

Slutsatsen blir än en gång att vi nog blir utslitna invärtes på att försöka förändra andra runt oss. Vi vill rädda dem från ett elände de själva inte upplever. Och det vi bidrar med är att sprida vår konstiga syn på världen, så att de också åldras i förtid.

Det är hög tid att släppa taget och nöja sig med att dana sin egen person. Kanske kan vi ta en liten stund varje dag när vi tänker igenom dagen dessföre. Utifrån det kan vi dra slutsatser om saker vi kan ändra redan idag. Om jag exempelvis stressade i huvudet, fast jag satt lugnt i bilen, kan jag medvetet göra annorlunda idag. Och om min karaktär danas kommer människor runt mig att bli lyckligare. De får nämligen chansen, att utan min påtryckan, dana sina liv.

Vi borde "sitta och meta" mer.