Levnadssätt

Nu har renarna återvänt på sin årliga vandring. Det är en riktigt skön upplevelse att se dem här, så pass nära stan. Det ger känslor av att det fortfarande finns möjlighet att leva på vad naturen ger. Men också glädje över att det, trots vissa åsikter, bor en tolerans hos folket. En inristad förståelse för de urgamla traditionerna.

Passande nog så råkade jag häromkvällen på en dokumentär om en urbefolkning i Sibirien. De levde med sina renar, och anpassade hela sitt liv till dem. De unga lärde sig vakta hjorden mot varghotet. Och att vörda och vårda.

När temperaturen steg bröt byn upp sina jurtor för att söka sig mot kallare trakter. Allt fraktades på slädar bakom dragrenar. Förutom bohaget fanns en speciell släde med magiska, heliga föremål. Är det inte spännande att urfolken fortfarande är övertygade animister? Att de alltid ber de osynliga krafterna om synliga råd.

En del av programmet handlade om offer och överlevnad. De slaktade en ren för att blidka krafterna. Men inget av djuret gick till spillo. Skinnet togs för att tillverka kläder. De av nyss släkt liv ångande organen åts direkt. De doppades i det varma blodet. Hela klanen var samlad runt festmåltiden. Vi fick veta att det här var en otroligt viktig vitaminkälla för ett folk som annars livnärde sig på fryst mat.

Mina tankar kom att spinna kring hur annorlunda vi ser på matförsörjning. De flesta av oss kan använda mat som ett sorts politiskt ställningstagande. Ju rikare, desto mer fina köttdetaljer och hotade fiskarter kan man äta. Eller välja att vara vegetarian.

De här folken har verkligen inte det valet (eller avsikten för den delen). Vart skulle de odla sina grödor i ett permanent fruset landskap.

Samma vanor har jag tidigare sett hos inutiterna, och förstås av samma grundläggande anledning. Urfolken lever på vad som går att göra tillgängligt i just deras klimat. På vissa ställen är basfödan majs, på andra kött. Varför komplicera tillvaron?

När det gäller djurhållning i vårt samhälle finns det givetvis massor att förändra. Men just i den här frågan är jag övertygad om att det är konsumentmakten som kan påverka. Än en gång vill jag hänvisa till ett inslag på TV. En reporter gick runt och fångade upp åsikter om hur man ställer sig till att märka kött efter hur djuren behandlats både som levande och vid slakt. Skulle vi verkligen lägga ner mer pengar om vi visste att djuren behandlats väl?

Ett par unga tjejer gav ett svar som väckte kärlek i mig. Deras mycket kloka uttalande var att "den som kan känna känslor skulle välja att köpa det!" Så enkelt och så genialiskt! Allt vi behöver göra är att använda våra känslor.

Lev i känslan och skapa fred!