Igår hade en stor hackspett tänkt ta sig en smakbit ur vårt hus. Det bar sig inte bättre än att den, av någon anledning, föll ner på marken och låg där orörlig. Larsan gick iväg efter en spade för att ta bort den. Han trodde givetvis att den dött. När han återvände visade det sig att en av våra hundar kom med fågeln i munnen. Den pep för fullt. Den levde! Larsan sa omedelbart åt Sally att släppa greppet. Hacke flög då upp i en avlövad björk. Där satt den omtumlad en god stund, innan den med förvånansvärt säkra vingslag flög iväg.
Jag kan naturligtvis inte låta bli att jämföra med mitt eget liv. Kan man mobilisera samma förmåga att gå vidare som djuren gör? Förmodligen funderar väl inte Hacke så mycket över vad som hände. Han flög istället vidare mot nya mål.
Undrar just varför vi människor så ofta belastas av det som varit? Jag känner faktiskt fler än en person som inte tror de kan ändra sitt liv. Och anledningen skulle då vara sådant som hänt tidigare.
Om vi ska kunna skapa ett härligt liv måste vi nog se erfarenheter som just det. Inte som någon lag om hur framtiden kommer att bli.
I mitt arbete har jag ofta använt en övning som de flesta får en aha-upplevelse av. Den handlar om att ställa upp alla krav och måsten på ett papper. Därefter skriver man in vilka krav som kommer utifrån, från andra människor, och vilka krav som kommer från en själv. De flesta brukar komma fram till att nästan alla jobbiga krav kommer från en själv. Vetskapen om det kan hjälpa en att rensa ut bland kraven och istället införa positiva inställningar.
Förutom att dagligen och stundligen njuta för fullt, går jag fortfarande vidare med mitt jobbsökeri. Det är nästan lite spännande att kolla i tidningen efter intressanta jobb. Just nu har jag skrivit ut fyra annonser, så i helgen blir det några personliga brev.
Det är med förhoppningsfull förväntas som jag undrar vad livet har i beredskap där framme.
Och nu är månen på väg igen!
