Vårt fokus avgör vad vi ser

Jag hittade ovanstående bild på facebook och anser den mycket talande! Inläggen på just fb lyser upp denna konstiga sida av oss med oönskvärd tydlighet.

Forskningen säger att vi tror att något är sant utifrån vår kognitiva karta. Om jag vill att vissa inriktningar ska vara fakta, väljer jag helt enkelt att läsa om, och se rön som stärker mina antaganden. 

Det är förmodligen därför som klimatskeptikerna kan nå ut med sina budskap. Vi vill helt enkelt att de som säger annat ska ha fel.

Bakom många av de artiklar som framställs som vetenskapliga ligger företag som vill att vi ska fortsätta med våra gamla mönster. 

Jag undrar när vi ska nå den kritiska massan då förändringen plötsligt är oundviklig? Blir nu sugen på att teckna en bild av hur det skulle kunna vara.

Berättelsen om Jag

Jag hade precis vaknat och sträckte långsamt på sig. Hen kunde höra fågelsången ute, och förstod att det skulle bli en fin dag.

Insvept i den gamla frotterocken satte hen fyr i vedspisen. Det tog alltid en liten stund innan vattnet till örtteet började koka. Men under tiden värmdes huset, så varför ha bråttom.

Men den kantstötta muggen i handen betraktade hen omgivningen genom fönstret. De små huset runt om hade alla renoverats varsamt. Lite åt gången, och oftast med återvunnet material som grannarna bytt med varandra. De senaste 10 åren hade verkligen förändrat allt! Ingen rev längre de gamla, gedigna timmerhusen, för att bygga nya alldeles för stora villor av konstiga material. Numera hade man insett värdet av att bevara och vårda, och det gällde allt från husen till kläderna och relationerna. 

Jag öppnade dagens post på skärmen. Utbetalningen med månadens basinkomst hade kommit, så hen passade på att betala de få räkningarna. Sedan konsumtionssamhället gått ur tiden blev det inte så mycket att betala varje månad.

Eftersom Jag nu hade en fast inkomst genom medborgarlönen, hade hen valt att starta ett eget företag. Kreativiteten hade kunna blomstra när inte längre kravet på lönearbete stod i centrum. Företagets grundidé hade varit att skapa ett ledarskapsforum som skulle utveckla ledare inom alla sektorer. Människor som ville lönearbeta skulle göra det i miljöer där de kände att hänsyn togs till deras liv i helhet. Kraft och idérikedom skulle tas tillvara vilket skull utveckla samhället via människan var bastänket.

Från början hade det varit komplicerat och mycket arbetskrävande att ändra de gamla mönstren. Men efter att hen hade fått ett stort företag, med inriktning på utveckling av biorening av avfall som kund, vände allt.

Nu blev resultaten av ansträngningarna tydliga och allt fler ville komma till ledarskapsforumet för att utvecklas.

I detta nya rekryterades ledarna utifrån deras känslomässiga och sociala intelligens, och plötsligt framträdde det tjänande ledarskapet. Chefer som sett sina positioner som karriärvägar och statusindikatorer var nu borta. Istället var de ledare som rekryterats där för att plocka fram det allra bästa från sina medarbetare och samskapare.

Jag såg att hen hade några coachningssamtal under dagen. Hen såg alltid fram emot dessa med stor iver. Hen lärde sig så mycket av att lyssna på hur andra förvaltade den konst som nu växte fram.

Träffarna skulle givetvis göras via skärmen, men miljön för samtalet var ändå väldigt viktig. Att de som hen talade med kunde känna en harmoni gjorde att hon ofta tog ut datorn på farstukvisten när vädret tillät. Då kunde fågelsången och de andra av naturens ljud skänka ytterligare liv åt samtalet.

Hen satte ifrån sig tekoppen och sträckte än en gång på sig i sin fulla längd. Livet är underbart och lätt att leva tänkte hen. Och det är ju precis så det ska vara! 

Livet på landet i Skellefteå

Om det är något jag saknar med mitt tidigare boende, så är det vattenfallet och bäcken på tomten. Naturens egen skapelse som bara fanns där. Här har vi grävt en damm, och nedanför oss finns en tjärn, men jag saknar fallet ändå. Ljudet och de slipade stenarna där man kunde sitta på sin hemmapicknick.

Men det är skönt att ha flyttat tillbaka hit. Byn är fin och levande. I denna morgons snöyra, ser jag ljusen i grannarnas fönster.
Vid gräsmattans slut finns, sommartid, bär och svamp. Och jorden, som legat i träda i många år, börjar nu visa sina allra bästa sidor när jag odlar.
Det går att leva långsamt här. Jag behöver inte åka på träffar för att få slowfood, mindfulness eller träning.

Tänk att det blivit så inne att delta i aktiviteter som egentligen handlar om att sakta ner och hinna upp sig själv! Och då duger det inte att sitta på bron och lyssna på fåglarna. Nej allt ska kursifiseras så att någon kan tjäna pengar på det.

I tidningen läser jag ännu en berättelse om en ung kvinna som lever ett hälsosamt liv. Äter gryn och frön som fåglarna, och ägnar all sin lediga tid åt träning. Nuförtiden äter ju folk knappt mat! De äter dieter av alla slag. Förr kunde man bjuda hem vänner på middag och njuta av mat och vin tillsammans. Men nu går det knappt eftersom man kan vara säker på att några, om inte alla, äter någon slags diet. Kanske t.o.m. 5-2, och är de då på någon av sina fastedagar kommer de bara att sitta och stirra på oss andra när vi njuter.

Jag jobbar i stan och går ofta en promenad på lunchen. När jag passerar gymmen tänker jag alltid på att detta är stans mest fullbelagda parkeringar. Människor tar bilen för att sedan ställa sig på ett gångband och promenera. Vilken konstig värld!
Allt är tillrättalagt, och det som har status ska man betala för. Och det är klart att om jag skottar snö som motion kommer ingen att se mina fina träningskläder. Eller är det kanske som med facebook att vi blir allt mer beroende av andras gilla.
Vad har hänt med självkänslor och inre motivation undrar jag?

Livet på landet är mer stilla och kräver större självgillande. Belöningarna handlar om att uppleva inre, stormande lyckokänslor, som man själv bygger upp.
Som när jag en dallrande het dag mitt i sommaren ser att åskan är på väg. Jag kastar mig på cykel och tar mig den korta vägen till tjärnen. Snabbt ut i den silkeslena vattnet för en simtur, medan den svarta, tjocka molnduken växer. När de första knallarna närmar sig cyklar jag tillbaka hem skrattande. Lyckan inombords bubblar! Skönt, enkelt och en känsla som dröjer kvar länge. Och detta trots att ingen såg mig!

På landsbygden finns många fina, tomma hus. Fönster som väntar på att få hysa en blomma och lite ljus. Förstukvistar som vill bli sopade på vintern, och tålmodiga perenner som vill ge sin doft till någon som älskar dem. Hus och tomter uppbyggda av kvinnor och män som hoppats och skrattat.
Fler borde ta sig an husen och bygga sina korta liv i harmoni. Men det kräver att man är beredd att uppskatta sig själv, och njuta av belöningen av att bara göra och vara.
Kanske kommer dessa hus än en gång att värmas av sprakande brasor i spisarna, och rummen ljuda av skratt och gråt.
Jag hoppas!

Kronor och ören

Livet går vidare på planeten Jorden. Såg just en bild på hur vår satellit ser ut från Mars. En liten, knappt skönjbar prick i det stora svarta.Ingen kan ana att det fortfarande finns några få äkta skogar, och eventuellt lite rent vatten kvar här. Men till alla utomjordingar som haft i åtanke att invadera oss och ta våra naturresurser (som det alltid framställs i filmer av nån anledning) vill jag bara säga; gör er icke besväret! Vi har fullt upp med att förstöra allt vi har! Hela vårt jordsliga samhällssystem bygger på att rasera paradiset, så att alla kan lönejobba bort sina liv!

Igår tittade jag på Stefan Lövéns tal inför LO. Han var mycket tydlig med att alla måste sysselsättas. Han berättade bl.a. om ett möte han haft med en person som gått länge på försörjningsstöd. Nu hade hon jobb och kunde köpa en säng för sina egna pengar. Hon hade fått ett liv tack vare jobbet. Och slutsatsen blev att sossarna ska leverera jobb till alla.
Hade detta varit en rapport inom akademin hade den fått underkänt. Slutsatsen sitter nämligen inte ihop med fakta. Tjejen mådde dåligt för att hon kände sig som paria i sitt eget samhälle. Förnedringen av att be om allmosor tog knäcken på henne! Men det var väl pengar hon ville ha va? Och utan att förnedras! Att detta sitter ihop med produktion och konsumtion är ju bara ett systemtänk som skulle kunna ändras när som helst.

Varför alla partier vill sträva mot tillväxt byggt på ovanstående är intressant. Och samtidigt höjer fler och fler människor rösten för skapandet av ett annat samhälle. Den gamla partipolitiken är omodern och dammig. Dessutom förstör den livsförutsättningarna för oss själva och våra barn.
Frihet, hävdar partierna, består av att ha jobb hela livet. Men frihet för en ökande skara människor är istället ren mat och friskt vatten, frihet att bestämma över sin tid, vackra livsmiljöer och livsnödvändiga resurser utan andra krav än att du finns.

När jag var liten fanns det 1-, 2-, 5-, 10-, 25- och 50-öringar. De är nu borta. De behövdes inte längre i en ekonomi som trappar upp priset för varor och tjänster. Vi accepterar utan att ifrågasätta. Vad lever ekonomin för eget liv egentligen?
Lagar stiftas angående aktieutdelning och rökning. Men varför stiftas inga lagar som förbjuder krig? Eller en lag som säger att alla ska ha lika mycket pengar?
Men då skulle ingen satsa på företagsutveckling säger du säkert. Men hur många företag behövs egentligen? Vilka produkter är nödvändiga för oss? Allt är skapade system som kan ändras om vi vill.
Men så klart måste vi öppna våra mediemanipulerade sinnen och upptäcka vad som pågår runt oss! Vi måste våga se galenskapen och gå samman för förändring. Vi måste kräva makten över vårt gemensamma jordklot! De som representerar oss i olika sammanhang gör fel!

Och här sitter jag i vår lilla stuga som nyss reparerats på utsidan. Jag tänker att om mina torkade örter, tomatsåsen som förädlats, bönorna och morötterna varit värda något, så hade jag kunnat köpa virket av någon granne. Hen hade valt ut några träd, sågat dem i byasågen och i gengäld fått bra mat av mig. Men så funkar det inte. Besprutade, kostgödda kryddor som sedan strålats för att hålla länge, kostar en spottstyve. Tomatsåsen på burk innehåller kemiska aromämnen så att det knappt behövs någon tomat i. Det ger förtjänst åt industrin, jobb och gör någon rik. Att betala med hemodlat skulle vara en omöjlighet. Så banken har fått låna ut mer pengar istället, och jag har gött ett system jag föraktar och vet är vår undergång.
Sådant är det nuvarande livet på planeten Jorden.

Jag funderar ofta på vad de som lever om 100 år kommer att säga om oss. Om det nu går att leva här då vill säga. Det vore intressant att få se hur "prinsen" som väcker den sovande Törnrosa kommer att se ut! När stiger människan ur illusionen om att det nuvarande är det rätta och enda möjliga?

På mitt eget microplan längtar jag just nu till sommaren. De få fröer jag behövde komplettera med har kommit, och jag har god tid att planera mitt lilla grönsaksland. 800 kvm ska, enligt utsago, räcka för att försörja en familj på 4 personer med grönsaker under året. Men då gäller det att satsa på annat än sallad ;-).
I sommar önskar jag verkligen att min dröm om matkällare ska bli verklighet!

Mitt i natten

Sitter här i vinternatten och hör stormen piska landskapet. Kunde inte sova, så jag gick ner och gjorde upp en eld i spisen. I min fåtölj kan jag njuta av strålningsvärmen från murstocken bakom mig. Och anledningen till att sömnen uteblev var just att jag frös. 

En lång, seg förkylning har saboterat rytmen i min kropp! Lägg därtill en ledighet över helgerna. 

Första arbetsveckan avslutades med att jag slocknade direkt jag kom hem från jobbet. Ett lokalt strömavbrott bidrog givetvis. Så här sitter jag nu.

Ofta reflekterar jag över vad som upptar mina löpande tankar. Vad är det för automatisk monolog som pågår i det tysta? När jag väl riktar medvetandet dit inser jag hur otroligt mycket som handlar om jobbet. Nu har jag ett meningsfullt arbete. Den närmaste framtiden består av ämnen som demokrati, permakultur, medborgarlön och berättande. Inte alla som har det så! Men jag vill inte gömma undan att det också innebär timmar av administration på alla plan. 

Allt mer sällan kan jag släppa arbetet och bara vara. Och det är ju så vårt samhälle är. Och trots att raddor av undersökningar visar på det ohälsosamma i dessa loopar, höjs ständigt den allmänna statusen i att "leva sitt jobb".

Undrar hur det kommer sig att trots att vi lönearbetar så intensivt, så finns det relativt få företag med god ekonomi och trygga framtidsjobb. Och hur ska vi hinna bidra till och styra samhällsutvecklingen?

Kanske är det just det som är poängen. Att vi inte ska hinna tänka på hur allt hänger ihop. Vilka konsekvenser mitt dagliga strävande får för helheten. Mina resor till jobbet, orken som tryter och därför lockar mig att konsumera o.s.v. Rädslan för att inte klara framtidens grundläggande basbehov ställs egentligen mot barnbarnens möjlighet att alls få en framtid.

I veckan var jag på ett seminarium om demokrati. Fokus var att få fler förstagångsväljare att gå och rösta. En fråga som gick runt i huvudet när jag hörde politiker prata var; vad är det förväntade resultatet av att fler unga röstar? Handlar det om att de ska få behörighet (självförtroende och mod) att driva en kamp för demokratisering av demokratin? Eller är syftet att få fina siffror i statistiken så man kan berättiga nuvarande tämligen urholkade system?

Nää, nu får nattens blues vara över! Klockan är 5:41 och snart gryr den nya dagen. Tystnaden kommer att bytas mot ljud av människor som strävar i sina mönster. Kanske släntrar jag runt i "pyjamas" hela dagen. Jag kan ställa mig vid fönstret och titta ut över omgivningen med ledighetens ögon. Eventuellt grädda en pizza i vedugnen och sedan kolla igenom mina fröpåsar inför vårens sådd. Det är ju jag som bestämmer! 

Hussvamp och därefter

En fredagsstädning i mitten av augusti tog en synnerligen jobbig vändning. Larsan hittade ett brunt pulver vid listerna nere i kammaren, och googlandet satte fart - och skrämde oss från vettet. Det visade sig att vi förmodligen fått äkta hussvamp i vårt lilla torp. Katastrof! Så här såg det ut när vi öppnade lite!

 

Efter att vi kontaktat försäkringsbolaget insåg vi att detta kan bli en lång kamp. Då hade vi dessutom läst artiklar som sa att man kunde kunde få riva hela huset, skicka materialet på destruktion, gräva bort allt där huset stått och därefter bygga nytt. Panik! Bara rivningen och omhändertagandet av materialet kunde gå på ett par hundratusen. Och sen ett nytt hus!

Försäkringsbolaget meddelade att de inget kunde göra om det var en fuktskada. Vid vattenskada däremot kunde de hjälpa till.

Rivningen satte igång och ett läckande avluftningsrör till avloppet hittades. Phu!! Tydligen har någon borrat i röret vid reparationer i början av 90-talet. Små mängder vatten har sipprat ut, och nu hade tydligen de rätta förhållandena för svamp uppstått.

En dag när vi kom hem var golvet uppbrutet. Ramar med plasskydd var uppsatta vid trappan mot övervåningen. Vi kom inte åt någonting!

Iväg och hyra en husvagn. Några kläder fanns i tvätten i badrummet som vi kunde nå från baksidan. Lite plasttallrikar m.m. hade vi också ute.

Jag lovar er att det är inte som att campa på sommaren, att bo i husvagn när hösten börjar kyla på. Och när du ska iväg till jobbet varje dag.

Saneringsarbetet satte nu igång. En sugbil kom och drog ut ca 50 cm av materialet under huset. Därefter behandlades med Boracol. Svampen, som behöver kalk för att överleva, hade spritt ut sig framför murstocken. En ca 120 cm stor Alien med myceltrådar överallt! Riktigt vidrigt!

Efter saneringen fylldes nytt grus runt grundstenarna. Därefter byggdes golvet igen. Och efter i runda slängar två månader kunde vi flytta in igen.

Fortfarande är en del ogjort. Väggen är inte igensatt på utsidan kammaren. Elen inte indragen överallt och telefonkabeln hängande som en girland i taket. Men vi är lyckliga! 

Det vi lärt oss är att faran med hussvamp ofta är överdriven. Många är de som vill tjäna pengar på vår rädsla! 

Om man tar bort anledningen till problemet kommer inte svampen att klara sig. Då vi också fått en sanering, som dessutom ger 10 års garanti, känns det bra!

Så här ser det ut nu när vi börjat få sakerna på plats.

Jag har försökt orka med annat än jobb och oro under den här processen. Plockat svamp och bär, skördat grönsaker m.m. Tyvärr är det svårt att orka med annat när pressen är så stor. Dessutom är det svårt att tillreda saker i husvagnen. Vi har ätit halvfabrikat och det känns verkligen i kropp och själ! 

Så nu sitter jag här bland de kartonger som fortfarande inte är uppackade. Det löns liksom inte att ta fram mer innan listningar m.m. är klart. Givetvis har jag insett hur otroligt bortskämda vi egentligen är. Vana att komma till ett varmt, fungerande hem, med vatten i kranarna, maten i kyl/frys och en bra spis att tillreda på. Så konstigt att man glömmer att uppskatta det i vanliga fall. Att det liksom blir en självklarhet. 

Jag hoppas att känslan sitter i länge!

Förra helgen kunde jag unna mig att gå ut i skogen och plocka lummer till en liten dekoration. Vilken lyx!

Ha det bra!

Skörda vatten och bygga trädgård

Oskar tar sig ett dopp i en av vattentunnorna en varm dag i juni. Härligt med regnvatten och på ytan en tunn hinna av det finaste blompollen. 

Det går åt en del vatten när man ska hålla igång trädgården. Och regnvatten känns givetvis allra bäst. Det gäller att ställa tunnor under stuprören och samla upp allt som bara går.

Hittills har den här sommaren varit ganska sval. Maj var högsommarvarm, men sedan har det legat runt 15-18 grader. Egentligen är det optimalt om man ska flytta eller nyplantera växter. Men det har också blåst hårda västliga vindar, vilket frestat på sköra stammar, och torkat ut jorden snabbt.

Jag försöker alltså bygga en stor, tät trädgård. Det är lååångt kvar innan jag är där, men några nya växter kommer till varje år. Det gäller att ha tålamod. Nysatta buskar tar inte upp särskilt mycket utrymme, men efter några år blir det tätt om de trivs. Min strävan är att göra sammanhållna öar med växter. Jag lägger den oftast direkt på gräsmattan. Sätter några stenar eller brädor runt, hämtar jord från lägdan och planterar sen. Förhoppningsvis växter det till och bildar små rum småningom. 

Vi släpper också upp träd som själva frösatt sig. Rönnar, tallar och björkar får komma upp här och där. Vår tomt som var helt kal förutom två stackars perenner och några gamla björkar (som vi trist nog fick ta ner då de var så gamla) börjar nu fyllas med växtlighet. För mig är det ett otroligt lyft, men om någon kommer hit tycker de nog att det fortfarande är ganska kalt.

I sommar har jag satt en liten berså med svart Aronia vid växthuset. En måbärshäck har planterats och nu på morgonen skapade jag en ny rabatt.

Några stenar övervuxna med ris fick utgöra grunden. jag skalade av dem den gräsblandade, lurvig ytan. Från en annan rabatt, som jag ska ta bort, hämtade jag kantstenar. Ett lager med tidningar i botten för att kväva gräset, och sedan på med jord.

Detta är den första rabatten jag valt att göra enfärgad. Vitt fick det bli. Nu gäller det bara att vattna och tålmodigt vänta på att de ska ta sig och växa upp. 

I växthuset skördar jag gurkor i mängder. Nu håller också tomaterna på att börja rodna lite. Jordgubbslandet fungerar bra och ger en skål per dag. Ur trädgårdslandet har jag börjat skörda lite broccoli. Att odla grönsaker på friland kräver bra jord. Jag inser att jag inte är där riktigt än, men kommer tid.....

Så nu gäller det bara att vattna och hoppas på en fin fortsättning på sommaren och hösten. Jag har börjat plocka lite blåbär och ska öka. Några Karl-Johan svampar har jag också hittat så det lovar nog gott.

Maten vi äter

Det enklaste och mest naturliga i världen borde vara maten. Det mesta går ju att odla med ganska liten ansträngning. Marknadsföringen av konstgjorda produkter, som skadar våra stackars kroppar, har inga gränser. Men så ökar också antalet sjukdomar!

Vem vinner egentligen på att vi ser livet som onaturligt och komplicerat?

Maten odlas storskaligt för att ge pengar. Konstgödsel, bekämpningsmedel och tillsatser är bara något av det som tagit oss helt av den naturliga vägen. Jag funderar ofta vad det är vi lär våra barn och ungdomar. Tror de och vi verkligen att det kommer att gå att fortsätta förstöra vår jord och ändå ha någonstans att leva?

Idag finns det knappast rent, friskt vatten någonstans. Då allt sitter ihop i ett evigt kretslopp kan vi räkna med att även vår livgivande dryck är död. På de flesta ställen sätter man därtill i klor för att oskadliggöra bakterier. Och hur nyttigt blir det?

Det går snart inte att hitta något naturligt att äta och dricka, men vi fortsätter med konsumtionssamhället som om inget är fel. På hyllorna i matvarubutiken blänker chipspåsarna i sina foliefodral. Jag törs inte ens tänka på till vilken ekologisk kostnad de framställs. Och då är det bara en vara! 

Mina jordgubbar, gurkor, rotsaker och bönor är så nära bra mat man kan komma här. Odlade i naturlig jord med endast gräsklipp (klippt med handjagare) som näring. Och visst gasar grannen sin baklastare för fulla spjäll varje dag, och den svarta röken väller ur avgasröret, men var kan man idag hitta grannar som vill skapa ett paradis? De flesta struntar fullständigt i vilka konsekvenser deras livsföring får.

Jag odlar min trädgård. Lite mer för varje år. Fruktträd och buskar, blommor och grönsaker, häckar och granar, ja allt får komma in hit. Det känns som om jag samskapar med naturen själv. 

Ofta står jag framför mina ståtliga plantor och förundras över hur det lilla, lilla fröet kan ge så stor utdelning. Skapelsen är fantastisk i alla sin enkelhet, och människan, kronan på verket, förstör allt detta utan att blinka.

Det stora överflödet av information får oss att alldeles tappa fattningen. Vi kan bearbeta ungefär sju intryck åt gången, och skapa reda av det. Tänk då också på att vi har fem sinnet som tar emot allt. Om vi överstimuleras reagerar vi genom att sortera bort. Det är enda sättet att undvika hjärnkollaps. Och vad är det vi väljer bort? Ja då det konstgjorda samhället betalar miljardbelopp varje dag för att fortsätta invagga oss i illusionen om konsumtionssamhället är svaret nog självklart. Vi väljer bort doften av pollen i luften, ljudet av hur vinden rör sig över fältet, och djupet i de naturliga smakerna.

Jag önskar att fler ville bosätta sig på landet och odla en liten del av jordklotet. Göra det vackert och nyttigt. Att fler ville låta sina barn smaka nyskördade tomater, och visa dem att frukosten kan bestå av blåbär direkt från riset. 

Trädgården behöver verkligen inte vara av visningskaraktär, med ogräsfria rabatter och kortklippt gräs. Snarare tvärtom. Trädgården ska uppskattas för det den ger alla sinnen.

Låt oss odla jorden tillsammans!