Svartvitt och rött

Undrar just om det är olika hur lycka och olycka kommer till oss. Eller om det är en fråga om varseblivning? Allt går förmodligen att uppfatta från båda hållen.
Kan det vara så att vi till vissa delar skapar vår framtid genom att styras av det förgångna?
Om man tolkar sin livssituation som otursförföljd kanske man träffar olika val utifrån det perspektivet. Det är väl sedan högst troligt att valen leder till tänka mål.

Jag kan inte sluta förundras över människor som verkligen helhjärtat och på heltid skapar sig som offer. Vad kan de tänkas vinna på det? Naturligtvis är det tråkigt om det skulle vara så att deras enda påfyllning kommer från att andra tycker synd om och beklagar dem. Och vilket slöseri med livet!

När jag gått min långpromenad runt sjön tidigt på morgonen, har jag roat mig med att se hur långt gryningen måste komma innan min röda jacka blir röd. Utan ljus är ju världen svartvit. Det räcker inte att dagen gryr en aning för att färgen ska skapas. Det måste faktiskt bli ganska ljust innan undret sker.
Kan det vara så att om man släpper in för lite ljus i sin tillvaro, så kommer aldrig färgerna att synas? Då måste man nog medvetet och systematiskt ändra sina tankar. Det klarar alla om de vill.

Eftersom jag känner mig lycklig skulle jag gärna vilja sprida den översvallande känslan till alla. Det är ett fantastiskt tillstånd att vandra i lycka och tillfredsställelse.
Varje människa har möjligheten att styra stegen i nuet, med sikte mot framtiden. Det jag gör idag kommer att visa sig imorgon.

Byt medvetet ut en negativ tanke till en positiv. Då vet du hur man gör sen!

Till baktiden

Häromdagen fick jag ett julkort från en barndomskamrat jag inte tala med på 20 år. Osshh vad det förde mig tillbaka i tiden! Egentligen var vi inte tajta kamrater, men vi kände varandra mycket väl. Vi bodde grannar under hela uppväxten och jag var bästis med hennes storasyster som gick i samma klass som jag. Vi höll ihop och testade alla ungdomsgrejer tillsammans.
När vi var 15 år dog hon i en husbrand.

Julkortet fick mig att fundera på min bakgrund. Igår ringde hon till mig och vi bytte erfarenheter.

Det har gått bra för min vän. Hon jobbar åt socialtjänsten med både barn och vuxna. Hennes liv, liksom mitt, har ägnats åt arbete med människor.
Vårt samtal kom att röra vår uppväxt. Våra utgångslägen skulle minst sagt betraktas som svåra. Familjer med missbruk och konstiga sociala stigar, samt ständig närvaro av döden gav oss en sorts egen inre styrka som hjälpt oss genom livet.
Vi konstaterade bägge att det som kan tyckas svårt när man är yngre, verkligen kan ge en stark inre stomme senare i livet.

En gemensam nämnare för mig och de flesta av mina kamrater som var i samma situation var och är att vi aldrig betraktat oss som offer. Vi har varit stolta över att klara oss så bra trots de förväntningar som fanns på oss från samhället.

När vi kom att tala om vår nutid berättade jag att jag sagt upp mig från jobbet. Snabbt svarade hon då att "det gjorde jag med för något år sedan. Jag kom ihop mig med chefen. Ingen ska försöka trycka ner mig! Livet är för värdefullt. Jag ser inte problem, bara möjligheter!"
Om jag hunnit hade det varit jag som uttalat exakt de orden. Mycket intressant att filosofera över vad det är som gjort oss så starka och självständiga.

Igår kväll kom jag att fundera på att min vän och jag valt att känna kärlek. Kärlek till livet, naturen, människor, framtiden m.m. Det slog mig då att motsatsen till kärlek är verkligen inte hat, som man skulle kunna tro, utan rädsla. Många lever inte sina liv fullt ut för de är så rädda. För att byta jobb, lämna dåliga förhållanden, gå i skogen, framtiden you name it.

Om vi väljer att alltid titta på sådant som ger rädsla kommer vi att vara rädda. Det enkla vi kan göra är precis det min kamrat sa, och som jag också brukar säga; i alla problem kan man fundera över möjligheterna. Det finns inga situationer som inte kan leda till en positiv förändring.

Att dofta på en hyacint kan föra dig till himlen - om du tillåter det.