Till baktiden

Häromdagen fick jag ett julkort från en barndomskamrat jag inte tala med på 20 år. Osshh vad det förde mig tillbaka i tiden! Egentligen var vi inte tajta kamrater, men vi kände varandra mycket väl. Vi bodde grannar under hela uppväxten och jag var bästis med hennes storasyster som gick i samma klass som jag. Vi höll ihop och testade alla ungdomsgrejer tillsammans.
När vi var 15 år dog hon i en husbrand.

Julkortet fick mig att fundera på min bakgrund. Igår ringde hon till mig och vi bytte erfarenheter.

Det har gått bra för min vän. Hon jobbar åt socialtjänsten med både barn och vuxna. Hennes liv, liksom mitt, har ägnats åt arbete med människor.
Vårt samtal kom att röra vår uppväxt. Våra utgångslägen skulle minst sagt betraktas som svåra. Familjer med missbruk och konstiga sociala stigar, samt ständig närvaro av döden gav oss en sorts egen inre styrka som hjälpt oss genom livet.
Vi konstaterade bägge att det som kan tyckas svårt när man är yngre, verkligen kan ge en stark inre stomme senare i livet.

En gemensam nämnare för mig och de flesta av mina kamrater som var i samma situation var och är att vi aldrig betraktat oss som offer. Vi har varit stolta över att klara oss så bra trots de förväntningar som fanns på oss från samhället.

När vi kom att tala om vår nutid berättade jag att jag sagt upp mig från jobbet. Snabbt svarade hon då att "det gjorde jag med för något år sedan. Jag kom ihop mig med chefen. Ingen ska försöka trycka ner mig! Livet är för värdefullt. Jag ser inte problem, bara möjligheter!"
Om jag hunnit hade det varit jag som uttalat exakt de orden. Mycket intressant att filosofera över vad det är som gjort oss så starka och självständiga.

Igår kväll kom jag att fundera på att min vän och jag valt att känna kärlek. Kärlek till livet, naturen, människor, framtiden m.m. Det slog mig då att motsatsen till kärlek är verkligen inte hat, som man skulle kunna tro, utan rädsla. Många lever inte sina liv fullt ut för de är så rädda. För att byta jobb, lämna dåliga förhållanden, gå i skogen, framtiden you name it.

Om vi väljer att alltid titta på sådant som ger rädsla kommer vi att vara rädda. Det enkla vi kan göra är precis det min kamrat sa, och som jag också brukar säga; i alla problem kan man fundera över möjligheterna. Det finns inga situationer som inte kan leda till en positiv förändring.

Att dofta på en hyacint kan föra dig till himlen - om du tillåter det.