Midvinternatten

Finns det något vackrare än världen, precis som den är? I morse vaknade jag tidigt till en rusigt tilltalande vintermorgon. Det är skönt att ha hunnit upp mig själv så att jag kan uppskatta och njuta av ögonblicken.

Jag tänker på en berättelse jag hörde för många år sedan. Jag vet inte om jag återger den helt korrekt, men kontentan är sann.

Det var en grupp indianska bärare som slog följe med några europeer på deras vandring upp i bergen. När de, i ganska rask takt, vandrat en bit stannade bärarna och satte sig ner. När detta upprepats någon gång frågade ledaren för truppen om de verkligen behövde vila så ofta. "Vi behöver inte vila kropparna", svarade en av indianerna. "Men vi går fort och behöver därför stanna emellanåt, så att själen hinner upp oss."

Allt har förändrats för mig sedan själen hann upp mig. Igår gick jag igenom mina, ganska utförliga, anteckningar från hur jag tänkt och utvecklats denna höst och vinter. Jag log för mig själv när jag såg oron och distraktionen bytas ut i lugn och tillförsikt. Det syns tydligt på sidorna i min bruna bok. Men också på mitt sätt att vara nu.
Som mina f.d. kursdeltagare vet så rekommenderar jag att man antecknar under sina förändringsförsök. Då det är svårt att se den lilla förändringen från dag till annan, är det härligt att, efter en längre period, kunna överblicka resan. Dessutom kan det vara bra att fångas in av sina egna tankar när livet sätter full fart framåt igen.

Le kära vän! För det gör gott i hela varelsen.