Tänd ett ljus!

Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på. För den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus, för jordens barn.

Vilka ljuvliga ord! Jag tycker att man kan använda dem som ett mantra när man känner sig lite låg.

Så fantastiskt stora känslor som går att samla i några få väl sammansatta bokstäver. Förunderligt!

Någonstans känner jag att den här inledningen representerar mitt inre tillstånd just nu. Värme, glädje, förnöjsamhet och stor härlig förväntan. Det är verkligen så upplyftande att ha dessa känslor.

Vintern har nu lägrat bygden, och det magiska ljuset lyser upp mina dagar. Skimrande i rosa, blått och brandgult får det mig att stanna till och bara bada i det.

Under de knarrande promenaderna lyser den låga solen upp mitt nakna ansikte, och ljuset ger energivågor direkt in i hypofysen. Jag lever! Och upplever!

Inne i vårt varma torp doftar det av nybakat bröd. Precis nu ............tog jag ut en kaka, som innehåller rommarinerade fikon, ur ugnen. De olika aromerna ringlar sig runt varandra i en trolldans. Mmmm!

På bordet sprider ett litet kanelljus sin pikanta touch. Runt ljuset ligger hela kaffebönor, som ger en inbjudande och varm sinnesupplevelse av rummet. Jag älskar verkligen dofter.

Alldeles strax ska vi åka iväg till Pontus, Anna och Oskar. De har bjudit över oss på pizza. Så får vi då lyckan att omsvepas av den kärleksfulla atmosfären i deras hem, och säkert kramar och pussar av underbaraste Oskar.

Så allt är väl, ja mer än väl!

Min lycka är enkel

Här sitter jag nu uppkrupen i soffan och lyssnar till den, i böljande vågor, sjungande snöstormen.

Min kropp känns öm efter gårdagens friskispass här hemma i köket.

Jag har precis avrundat en härlig stunds meditation, med en kopp rykande varm och kaneldoftande choklad. Känner mig lugn och lycklig.

Om en liten stund kommer jag att bylta på mig några lager vinterkläder, och ta Sally (vår schäfer) med på en skogspromenad.

De senaste dagarna har jag fortsatt att fundera på vad som menas med kollektivt medvetande. Alltså att vi egentligen är ett. Tycker att det är svårt att greppa, samtidigt som jag upptäcker allt fler spår som leder däråt. Som att vi ofta uttrycker oss med begreppet "man". Man borde, eller det gör man ju. Vi säger också "det vet ju varenda människa", och "folk" är ju... Har också allt oftare hört någon säga att; "vi människor är ju...".

Många av de filosofer och forskare jag läst säger idag att allt mer tyder på att medvetandet finns utanför hjärnan. Att hjärnan är mer som en mottagare av något som kommer utifrån. Här hänvisas bl.a. till att de flesta företeelser, framsteg och uppfinningar kommit fram samtidigt på olika ställen på jorden. Och utan att det funnits kontakt mellan områdena.

Calleman, som jag hänvisat till tidigare, menar att Internet är en försmak på hur först världen, och sedan individerna, utan teknik, kommer att kopplas till samma källa.

Det är kul att fundera över sådana här saker, även om det är oerhört svårt att få ihop det. Men det som de flesta verkar vara överens om är att det egentligen inte finns någon brist, inga problem, annat än det vi skapar här och nu. Allt vi behöver göra är att känna igen oss i andra, och förlåta alla för allt. På det sättet kliver vi allt närmare varandra. Kanske börjar vi t.o.m. ge!

Och hur än det ligger till kan det aldrig vara fel att visa kärlek och förståelse.

Glädje kostar inget!

Nu är det en helg då vi kanske tänker lite extra på alla som inte längre finns med oss här just nu. Det är en fin tid fylld av ljusa och kärleksfulla tankar.

Igår träffades vi i familjen, eller alla som kunde vara med, för att bara vara tillsammans en stund. Pappa hade dukat fram smörgåstårta och te i sitt lilla kök. En stor värme spreds när vi eftersom fyllde platserna runt bordet.

Den atmosfär som växte hade en lugn och lycklig ton av att vi faktiskt kan vara med varandra om vi vill. Och att vi vill.

Det märktes på pappa att han älskade att ta hand om oss. Han serverade, uppmuntrade och fotade. Samtidigt kunde jag ana en liten strimma sorg hos honom. Min intuition sa mig att det berodde på att han är dryga 80 år. Och om än pigg och alert, medveten om att vi bara har nuet.

Tillsammans åkte vi till gravarna för att tända ljus. Där hade också något hänt. Kyrkans påpälsade personal hälsade oss välkomna. Och från små trävagnar på hjul serverade de glögg och kaffe. Jag tänkte på alla som nyligt förlorat sina kära, och som nu kunde få några tröstande ord till den rykande drycken. Kärleken mellan oss människor håller på att hitta fler vägar och ta sig nya uttryck.

När stunden tillsammans började gå mot sitt slut, ställde sig vår lilla grupp i en cirkel med ansiktena mot varandra. Det fanns en stämning av att vi egentligen inte ville bryta ögonblicket. Så tog vi utan ett ord varandras händer, och med ett förlösande "gruppkram" bröt vi upp.

Och snart ses vi igen, bara för att vi kan och vill!

Långsam mat

Ännu en strålande morgon. Det centimetertunna snötäcket som dansade ner igår ligger kvar. Termometern visar -8,4, och träden är smyckade med iskristaller som strålar i den vackra vintersolen. Jag tackar naturen för att den med sådant tålamod bjuder på kärlek.

Jag vet inte vad som håller på att hända oss, men vi upplever verkligen varje dag som helande och glädjerik. Det känns som om vi håller på att förvandlas till lyckligare människor. Kanske är det som min vän Lisen skrev i en av sina kommentarer, att vi har hittat vår plats. Larsan pratar faktiskt då och då om "hur han var förr", och menar då mindre harmonisk och nöjd.

Det är stort att vi själva märker hur lyckan stiger inom oss, så vi i realtid är med och njuter av det.

Men vad är egentligen viktigt att lägga sin tid på? För mig har det blivit allt mer meningsfullt att ge uppmärksamhet åt den mat vi äter. Långsam mat är det jag tror på och känner att jag blir glad av att tillreda. Än en gång måste jag dock lyfta fördelen med att ha en vedspis. Skulle jag istället köra elspisen i timmar, så vet jag inte om helhetskänslan skulle bli densamma.

Igår började jag med att skära massor av lök och vitlök till en soppa. De tunna skivorna stektes i 40 minuter, till de var genomskinliga och söta. Under tiden satte jag en bröddeg som fick jäsa i det varma köket.

En högrev fick bli stora härliga kuber som fick gyllenbrun stekyta. I den kastrullen gick sedan chili, jalapenos, vitlökar, chipotlepasta, spiskummin och tomatpuré ner. Detta täcktes med några deciliter skummande öl och hemlagad buljong. Under två timmar fick det sedan långsamt puttra över elden.

Löken fick också sällskap av buljong, men även lite cider, mejram och svartpeppar. Brevid varandra stod sedan den oranga och den blå gjutjärnsgrytan och spred lockande dofter.

Brödet reste sig långsamt på plåten, och väl inne i ugnen spred det en doft som talade om att det skulle trivas med grytornas innehåll.

I väntan på brödet förberedde jag en tomatsalsa med lime, purjolök och mynta. Samt en sval yoghurt med saffran.

När den första skeden soppa nådde smaklökarna, spred sig tusentals smaksensationer genom kroppen. Vi tittade tyst på varandra, i första skedet utan möjlighet att sätta ord på vad upplevelsen innehöll. Men Frankrike var ett namn som småningom nämndes.

På det sega, härliga brödet smälte smöret snabbt som om solen var del av middagen.

När soppskålarna så var tömda var det dags för den mörka, vällagade grytan. Ytterligare några skivor bröd, en stor röd hög med tomatblandningen och en klick munkgul yoghurt var de perfekta grannarna till köttanrättningen.

Grytan smälte i munnen, och med sina dova, kryddiga smaker gav den oss bilder av mexikanskt lantliv.

Så igår reste vi, här i vårt kök, till några spännande platser genom att laga långsam mat. En genuin och mycket miljövänlig resa.

Kroppen tycker om bra mat!

Inre frid

I morse vaknade jag med intentionen att inte fatta några egna beslut. Jag ville uppleva vad som skulle hända om jag bara svarade an på det som kom till mig.

Så dagen började med en lugn stund i soffan, med tända ljus och min anteckningsbok. Ganska snart kände jag lust att göra fint i huset. Jag tog ut mattorna, bäddade rent i sängen, körde in ved och tvättade lite.

Nästa impuls var att ta en promenad. Solen lyste lågt över trädtopparna i den friska dagen. Min promenad tog mig inåt skogen. Vägen ringlade mellan frusna vattensamlingar och krasande månggrön mossa.

Snart var jag framme vid en liten träbro, som tog mig över en forsande, klar å. Den sandiga vägen fortsatte genom en fantastisk tallmo, där solen kastade genomskinligt ljus mellan de stolta, raka stammarna. Jag promenerade leende och tacksam. Bakom nästa krök kröp småtallarna närmare inpå vägen, och nu togs jag omhand av skyddande grönska.

Så kunde jag höra ett förföriskt sjungande från vatten. Där jag gick ökade ljudet i styrka, och nu såg jag så ännu en gammal träbro.

Vid brons vänstra del kastade sig ett litet vattenfall huvudstupa utför några klippor. Och på andra sidan hade några människor, med förkärlek för det vackra, byggt ett litet vindskydd med en eldstad. Här satt jag så en stund och lyssnade på ljuden, kände dofterna och upplevde harmonin.

På vägen tillbaka njöt jag av varje steg. Jag kände hur kroppen svarade när jag ändrade hastigheter och steglängder. Den trivdes!

Väl hemma åt jag några frukter och drack lite vatten, innan jag åkte in och veckohandlade. Där jag vandrade mellan hyllorna i matvarubutiken, kände jag ett outsägligt lugn. Nästan en känsla av att vara ensam där.

I den mörknande aftonen åkte jag hem. Och t.o.m. trafiken kändes harmonisk.

Från gårdagen fanns några goda raggmunkar väntande i kylskåpet. Medan de värmdes på den varma vedspisen, fick ett skummande bad fylla karet.

Mätt och nöjd kröp jag ner i det varma vattnet, sträckte ut mig och kände slöheten överta kroppen. Med blicken dimmig av förförisk inre stillhet, och med enbart små stearinljus tända i badrummet, tyckte jag mig se vintergatan i det frodiga, vita skummet. Mmmmmm!

Och här sitter jag nu. Ren och varm, i en flanellpyjamas och hemstickade strumpor och delar med mig av min dag.

Livsnjutning!