Uppfylld av kärlek

Jag var helt känslomässigt övertygad om att det skulle vara rätt att flytta hit. Den känslar blir bekräftad varje dag. Torpet har tagit emot oss med stora famnen. Trots att vi ännu inte hunnit med att fixa i ordning, så är det trevligt och trivsamt. Jag har sagt många gånger att vårt ställe i Ångermanland var det rätta stället att leva i takt med naturen. Det står jag fast vid, men här kan vi uppnå samma sak.

En ny anknytning till familjen växer varje dag. Vilka underbara och kärleksfulla människor de är. Anna har varit så gullig och kommit hit en stund de flesta dagar, när vi haft för rörigt för att åka till dem. Och igår var Oskar och Pontus hos oss hela dagen. Regnet vräkte ner ute, så vi kunde mysa, leka och busa. Oskar är en riktig ljusmänniska. Alltid glad, väldigt klok och otroligt nyfiken på livet. Jag vill verkligen hålla mig tillräckligt öppen för att kunna ta in allt han kan lära mig. När jag ser honom djupt in i de mörkblå ögonen, ser jag en källa av glädje och kärlek. Han är godheten personifierad.

Tänk om man som förälder orkade se det hela tiden. Men det är nästan omöjligt. När vardagslivet ska hinnas med parallellt med upplevelsen i föräldraskapet, så segrar ofta bristen på tid och ork. Jag vet ju själv hur det är att ha ständigt dåligt samvete över att man inte orkar. Därför tror jag att alla föräldrar behöver människor runtom sig, som stöttar och kan erbjuda en hjälpande hand. Man behöver få distans till sina barn ibland, för att helhjärtat uppskatta allt de verkligen är.

Egentligen är det nog meningen att vi mycket mer ska ha gemensamt ansvar för barnen. Förut var det ju så i Sverige, och fortfarande är det så många kulturer lever. En nykommen människa. behöver skapa sig så många nya erfarenheter, att det är omöjligt för bara en eller ett par personer att matcha upp mot det. Dessutom anser jag att det är viktigt att barn har föräldrar som själva ständigt utvecklas. Det klara man inte utan att ha nära vänner som inte känns som barnvakter, utan som delat ansvariga. Att ge sig själv den omsorg och kärlek det innebär att fortsätta säga ja till livet även efter det man fått barn, det ger också tillfällen till längtan efter närheten igen. Den verkligt starka inre kärleken blir synligare om man också tillåter sig distans.

Att få en ny människa i sin närhet är en stor ynnest. Jag känner tacksamhet för att han valde just oss, och vi kommer alla att älska honom som han väljer att vara.

Inget är större än känslor!