Höken eller grodan?

Plötsligt en dag kom en liten hök och landade på vår utemöbel. Länge satt den där och tittade förstrött. Den brydde sig inte det minsta om att vi gick där, eller att vi hämtade kameran.

Efter en stund hoppade den vigt ner på gräset, fångade en liten groda, kalasade en stund, och fortsatte sedan att spana.

Det är roligt att iaktta naturliga beteenden på nära håll. Höken är gjord för att fånga byten. Det kan inga militanta veganer ta ifrån den.

När jag kom hem från jobbet i förrgår, hade det mesta trasslat till sig. Kaklandet av badrummet har fått ett bakslag o.s.v. Dessutom möttes vi av en vattenläcka i det nya badrummet i går morse. Det jag förstår nu är att vi håller på att bli riktigt duktiga på att vända våra tankar. Vi övar hela tiden, och nu håller det på att fungera. Verkligheten är ju som den är, men det är jag själv som väljer om jag ska bli upprörd eller inte. Vi valde att fortsätta leva i glädje och hopp, vilket har gett en skön helg.

När jag funderade på om höken hade någon läxa att lära mig, såg jag att den visade att det alltid finns offer och de som kontrollerar. I alla lägen kan jag ha kontroll över det absolut viktigaste i livet, mina tankar. Jag känner dock att det är en fördel att ha en kamrat som hjälper till att påminna om det ibland. När man själv är trött och slut kan det vara svårt att hitta rätt. Men som sagt, ju mer man tränar...

Nu börjar det bli höstvackert ute. Färgerna blir allt mer intensiva. Rallarrosen visar nu de underbaraste nyanser av rött. Rönnarna prunkar av bär och luften känns renande.

På kvällarna strålar torpens fönster välkomnande ut i mörkret. Och Venus, med sitt kärleksbudskap, är nära.

Den här veckan ska jag fota en del snygga höstbilder. Kameran för åka med på mina arbetsresor.

Trädgården

Som jag sett fram emot att börja bygga vår trädgård! I Sjö hade vi ju hunnit en bit. Äppel- och körsbärsträd gav fint med frukt. Vinbärs- och krusbärsbuskar fyllde flaskor och krukor med saft, sylt och marmelad. Och det stora jordgubbsland vi planterade förra sommaren har gett ordentlig skörd i sommar.

Att vårda en trädgård är att vårda sitt inre. Att gödsla, ansa och skörda fysiskt ligger helt i takt med vad man behöver göra med sina mentala rum. Men också kroppen behöver givetvis samma omsorg.

Jag glädjs verkligen åt att gå omkring och titta till de växter som bor här. Att njuta av framsteg på våren och tillbakagång på hösten. Att när den första snön faller, se hur den skyddande tar hand om växterna så att de får vinterkläder som håller kylan stången.

Den nya tomten bestod av björkar och rönnar. Det är gamla träd som bott här under långa tider. Andra växter saknades.

Vi började med att skapa ett rum, som inhägnas av syréner. Igår sträckte vi ut den halvcirkeln med schermin, snörönn samt syrénhortensia.

Trädgårdsrum två har fått rosenhallon, svarta vinbär och en häggmistel. Inne i rummen står trädgårdsmöbler i trä och väntar på att inhägnas av grönska.

Det tredje rummet har nu päron, plommon och två sorters äpplen. Där kommer också Larsan att köra upp ett del av lägdan för det kommande grönsakslandet. Jag har en vision av att sätta ett litet staket rumt grönsaksland och fruktträdgård, för att skapa en skön känsla. Det är verkligen meningsfullt för oss att skapa en skön atmosfär hemma. Vi tillbringar gärna ledighet hemma med bara små utflykter för att inspireras.

Det fjärde rummet var enkelt att skapa. Där fanns klippor och träd, och massor med hallonris. Vi behövde bara röja upp lite, och sätta en cementring på plats, för att få ett mysig eldställe. Det ligger i skydd snett bakom bagarstugan och vedladan och ger en känsla av att vara på en helt annan gård.

Vi har ett större projekt som vi kanske tar tag i nästa sommar. Vi har ett gammalt bete några meter framför bron. Där finns också ett rör dragit från den borrade brunnen. Grannen berättade att det är ett överfyllnadsskydd där det ständigt rinner färskvatten. Jag ser framför mig att vi gräver en damm där vi samlar upp detta. Kanske en kanal som leder det vidare till ännu en liten damm, och därefter ut i diket. Med växter runt kommer det att bli en gudomlig plats. Där kan vi också hämta det vi behöver för bevattningen av resterande trädgård.

Där är nog också rätta platsen för att bygga ett växthus. Vi saknar redan vårt härliga, stora växthus där vi med tända ljus njutit av många sköna vår och höstkvällar. Och där fikon, vindruvor, paprikor, tomater och kapkrusbär vuxit över alla breddar.

Nu ska jag gå ut och titta till mina gröna nykomlingar. Kanske blir det en cykeltur på slingrande grusväg ut i svampskogen också. Skapa dig en fantastisk söndag du med!

Förunderligt skönt

Egentligen bubblar jag av berättelser om enastående människor. Både i mitt gamla, och mitt nuvarande jobb har jag mött personer med förtrollande historier. Så också igår. Nu kan jag givetvis inte berätta om detta, då jag skulle bryta både förtroenden och sekretess. Men jag måste i alla fall säga att de flesta nog inte har en aning om vilka kreativa, spännande och genialiska män och kvinnor, som anspråkslöst arbetar i verkstäder, restauranger, affärer och servicehus. Jag ser numer alltid med vördnad på kassörskan i livsmedelsbutiken, eller busschauffören. För jag vet att under jobbytan döljer sig djup och livskrafter som väntar på att förlösas. Kanske skriver jag en bok en dag.

Igår var det ännu en underbar dag. Jag packade en liten lunchkorg och begav mig inåt landet. På en vacker rastplats fikade jag och njöt av naturen. Här såg jag också glädjeskänkande människors verk. Byn jag stannade till i, hade ställt iordningen en välkomnande och gudomligt skön plats. På en liten udde, med en fin badstrand, fanns bänkar mellan stora härliga tallar, fina obehandlade, rustika träbord och en grillkåta i händelse av regn. På svenska, tyska och engelska, hälsades jag välkommen av små skyltar. Där stod: " Välkommen! Hoppas du ska trivas på vår lilla udde!" Caféer och restauranger i all ära, men kan man äta sin lunch i mer kärlek än så.

När jag kom hem efter ännu en skön arbetsdag, städade vi huset. Jag gillar verkligen när det känns fräscht hemma. Efter en stund kom Anna och Oskar. Vi busade och pussades. Det är alltid lika upphöjande för hjärtat när de kommer. Efter en stund satte vi på rockmusik och dansade och skrattade i säkert en halvtimme. Jag var svettig och överlycklig och tänkte att så här bra blir sällan ens fester. Med barn kan man leva ut sitt sanna inre. Det behöver vi nog alla mer av.

När mörkret lägrat sig tände vi facklor och ljus i trädgården. En stor eld fick också lysa upp den ljumma höstkvällen. Där satt vi sedan och pratade och njöt av att bara vara.

Trötta och nöjda tog vi en kvällsdusch i det punktupplysta torpet. I morgonrockar tog vi emot början av natten. Och än en gång kände jag djup tacksamhet för mitt liv.

Idag ska jag börja skapandet av min nya fruktträdgård.

Längtan

Vi har fortfarande inte hunnit göra klart de, för mig, grundläggande insatserna som gör att vårt boende blir bra. Just nu längtar jag efter att få in en riktig kyl och frys. Måltiderna blir inte riktigt bra när det inte går att handla vettigt. Vår frys pajade ju, och kylen är allt annat än bra. Det innebär att vi handlar kortsiktigt och inte har någonstans att förvara mat på ett optimalt sätt. Jag längtar efter härliga grytor med bönor, bra kött och massor av rotsaker.

Mina vanor är att laga ordentliga portioner så att det alltid finns något bra i frysen.

Samtidigt gillar jag att leva utan det jag är van att ha. Det blir ett sådant otroligt lyft när man sedan får tillbaka det. Det är annars lätt att inte ens reflektera över glädjen i att ha det bra. Kanske är det en av anledningarna till att vi har så långt till att glädjas. Vi är helt enkelt för bortskämda.

Förra helgen fick jag upp min stjärnkikare. Jag har varit ute och spanat lite och förstått att stjärnhimlen är, om möjligt, ännu häftigare här. Vi bor ganska högt och kan följa stjärnbilderna galant. Jag ser fram emot att möta planeterna igen och glädjas över friska, mörka vinterkvällar med dramatiskt himlavalv. Det känns ursprungligt och sätter mig i kontakt med både mesopotaner och gamla sjöfarare. Många före oss har helt förlitat sig på himlakropparnas placering för att planera sina liv. Det är en grym känsla att på detta sätt komma i kontakt med dem.

Nu åker jag givetvis till nya ställen i mitt jobb. Nu heter orterna Arvidsjaur, Arjeplog, Norsjö, Jörn mm. Förtrollande vackra platser med häftig historia. När man kommit en bit in i landet står ortsnamnen på både svenska och samiska. Människorna har andra berättelser och en annan vana att se på sin framtid och sitt liv. Jag får lära mig så mycket hela tiden. Tänk vad det är intressant att leva!

Och imorgon åker jag till Arvidsjaur igen. Jag tar med mig fika och stannar till på någon vacker plats. Någon riktig kontorssittare blir jag nog aldrig.

Flow

Visst är det intressant att de flesta människor förväntar sig att alla framsteg och alla lyckliga perioder ska följas av motgång och olycka. Det är liksom en självklarhet att lycka inte kan vara för evigt. Kanske är det kyrkornas tolkning av religionerna som ligger bakom. Vi har lärt oss att förvänta oss att ljus är gott och mörker ont, och efter ljus kommer mörker.

Jag är övertygad om att inget kan vara mer fel. Men däremot tror ju jag att man får det man förväntar sig.

När jag, för många år sedan, upptäckte begreppet flow, så förklarades det som något som "uppträdde" under exeptionella perioder. För några kvällar sedan tittade vi på "Änglar och demoner". Den fick mig att tänka på hur många pålagor våra sinnen beslagits med, både från kyrkor och vetenskap, för att hålla oss på mattan. Några få vetenskapsmän, som t.ex. Einstein, har hela tiden hävdat att medvetandet är storslaget och kan skapa världar. Men naturligtvis är det inte dessa teser som blivit kända. Kanske är de för kontroversiella då de kan skapa människor som väljer sina livs innehåll.

Jag har insett att ett sätt att behålla ett positivare sinne, är att skippa nyhetssändningar och kvällstidningar. I bilen lyssnar jag ofta på P1, men skruvar ner volymen när det är dags för nyheter. De sprider bara rädsla och negativa vibbar.

Nu föreslår jag att du tränar på att förvänta dig bra saker. Var snäll mot dig själv och uppskatta din kropp och dina omständigheter precis som de är. Ställ samtidigt in dig på vad du vill ska komma. Det räcker med det. Och du, kom ihåg att förvänta dig en bra värld för alla.

Du måste kunna älska dig själv för att älska andra!

Leenden

Förra veckan fick jag tillbaka en del pengar jag betalat in för mycket på räkningar. Det här är verkligen inget som brukar hända, men så var det. Jag vet att jag då tänkte att "undrar om det kommer att komma påminnelser snart". Idag kom två påminnelser, varav det ena ett inkassokrav. Jag log för mig själv. Mina tankar hade än en gång skapat. Givetvis tänkte jag att det var felaktiga krav, ringde företagen, och visst var det så.

Idag skulle jag åka till en mindre ort och jobba. Jag ställde in min GPS på samhällets namn, men ingen adress. När GPS:ens mekaniska röst meddelade att destinationen var nått, stod jag exakt utanför det hus jag skulle till. Jag log med hela hjärtat.

Som jag skrivit förr, så känner jag att det nu börjar bli lite mer accepterat att prata om andra sätt att se på verkligheten. Det glädjer mig enormt. I veckan har mina arbetskamrater väckt otroligt intressanta tankar. Idag pratade vi om, det som inom vetenskapen kallas, strängteorin. Vi hade ett spännande samtal om parallella dimensioner. Jag måste än en gång lyfta att det håller på att hända stora saker med det kollektiva medvetandet.

Häromsisten tog jag del av en teori om att det kollektiva medvetendet verkligen styrs av varje liten tanke. Ett exempel skulle kunna vara hur man nu trummar in i våra medvetanden att vi verkligen hotas av en stor influensa. Paniken sprider sig och läkemedelsindustrin gnuggar händerna.

Om du följt min blogg kanske du minns när jag skrev om placeboeffekten, och dess motsats noceboeffekten. Här är det vetenskapen som bekräftar tankens effekt på individen. Men naturligtvis kan detsamma ske kollektivt. Som ett led att motverka detta har jag bestämt mig för att inte tro på svininfluensan. Jag vill uppmana mina läsare att göra detsamma. Jag har hela tiden varit inne på att inte vaccinera mig, men nu går jag alltså ett steg längre. Jag tror att svininfluensan är en föreställning som växer i takt med att den kollektiva rädslan ökar.

Nu ska jag ta en skön dusch. Sedan sätter jag mig ute och tittar på himlen en stund. En vän berättade idag att han brukar titta på naturen och samtidigt sända och ta emot kärlek. Skönt att vi är många som älskar.

God afton till just dig!

Det lugna livet

Vilken härlig sommar vi har! Jag kan nästan inte fatta vad vi hunnit med, utan att känna oss speciellt pressade. Först hela flytten. Sedan stökande och röjande både inne och ute här. Men vi har också åkt på utflykter. Suttit i fina miljöer här i närheten och bara njutit. Igår åkte vi till havet och badade och slappade i flera timmar.

Nu har jag jobbat en vecka på min nya arbetsplats. Det känns väldigt bra, och lovande inför kommande vinter.

I veckan sålde vi också vårt hus i Sjö. Jag har en känsla av att vi hållit fast det känslomässigt ända tills nu. I våra hjärtan har vi inte riktig haft lust att sälja. Men nu när vi vet att vi trivs här, blev det en annan sak. Då kunde vi släppa den bindande känslan, och naturligtvis dök flera köpare upp omedelbart.

Jag har verkligen kommit allt närmare förståelsen av tankens skapande kraft. Men det räcker inte med att lite slarvigt tänka på det man vill ha. Det gäller att föra ner känslan till en varm övertygelse i magregionen.

Nu spelar det inte mig någon roll om du tror på detta, men någonstans känns det som ett löfte att föra vidare det jag förstått och insett. Alla människor skapar hela tiden sina liv. Varför inte välja att skapa en kärleksfull värld med fred och närhet till allt som finns. Om vi verkligen bestämmer oss för att planeten, universum och allt däri, är värda en glädjerik resa, då kommer vi att stoppa alla krig, all svält och allt skövlande. När vi inser hur underbart det är att leva i harmoni behöver vi inte mer. Det alla människor egentligen vill ha är glädje och trygghet. När man lever i förtröstan, och vet att jag får allt jag ber om, då behöver jag nästan ingenting. Det är när jag är otrygg och rädd, och tror att jag måste samla nu eftersom jag kommer att få det sämre sedan, som livet blir en outhärdlig kamp mot rädslan. Om du vill bli skuldfri inom ett år, se då att det är så det kommer att bli, njut av övertygelsen, och om ett år är du där. Om vi alla förstod hur lätt det är att leva så skulle alla som försöker få oss att tro annat förlora.

Som du vet älskar jag att läsa filosofisk och andlig litteratur. Givetvis får jag meditera en del över innebörden. Det mesta är metaforiskt och kan inte alltid ses bokstavligt. I sommar har jag, ännu en gång läst "Kärlekens insikt". Den finns i mina boktips. Den som skrivit boken är schaman med toltekiskt ursprung. Han säger att det alla stora kärleksivrare, som Buddha, Jesus och andra försökt få oss att inse, är att det finns ingen yttre gud, inget yttre paradis eller helvetet. Han menar att det vi måste komma till, för att leva i medvetenhet, är att allt detta finns inom oss.

Han säger att alla, i någon form, pratat om "helvetet på jorden" och att det är just detta de vill vägleda oss att lämna.

Helvetet består av att vi, genom integration, skapar oss en aktiv inre röst som är både domare och offer. Vi dömer ständigt oss själva (och andra) för vad vi gjort, gör, eller kommer att göra. Då göder vi ochså offret som kommer att lida och försöka nå upprättelse. Om vi istället använder oss av de misstag vi gör eller har gjort, går igenom dem ordentligt, och lär oss något av dem. Då kan vi släppa det och gå vidare. Vi kommer till insikt om att vi inte behöver plåga oss själva eller andra.

När vi inte längre göder egot medels domaren och offret, hittar vi en ny insikt om hur livet skapas. Vi inser kärleks kraft och rädslans motkraft. Då vi väl hittat dit blir inget sig likt längre.

Jag har ju läst om, och försökt förstå, schamanism i över trettio år. Nu känner jag att inte bara mitt huvud, utan hela mitt jag börjar se den verkliga insikten. Jag börjar närma mig vad medvetenhet är.

Badstranden vi besökte igår var en riktig människorstrand om du förstår vad jag menar. Människor i alla storlekar och former, som verkade njuta av att leva och vara där. Jag såg inga stajlade, rädda människor bakom masker av gymmuskler och årets badkläder. Det kändes befriande. Kanske håller en ny kollektiv medvetenhet på att tränga fram. Medvetenheten om att vi bör glädjas åt, och tacka våra kroppar för att de, med alla underbara sinnen, låter oss uppleva ett liv på planeten Jorden. Grunden för att nå den tacksamheten är att älska sig själv, precis som man är just nu. Då växer också möjligheterna att känna kärlek till allt annat.

Jag ser fram emot att fortsätta skapa både min yttre och inre trädgård!