Sanslöst mysigt

När jag steg upp i morse, så piskade regnet mot fönsterrutan. Förövrigt samma fönster som varit beklätt med myggnät hela sommaren, och släppt in skön, lättandad luft under den varma perioden. Nu stängde det istället ute det första, riktiga höstrusket.

Nere på köksbänken väntade den vinbärssaft jag kokade på vedspisen igår kväll. Nu hade den kallnat och kunde flytta sig till rena, ombonade flaskor. Ingen dålig start på dagen. Efter att jag lagt några få pinnar på elden och värmt lite vatten i en kastrull, kunde jag njuta av den nykokta härligheten i en stor mugg spetsad med lite honung. Så får gärna höst- och vintermorgnar starta.

Efter att grunden till ett härligt bröd ställts på jäsning tände jag så några ljus och satt mig i köket och tittade ut över landskapet. Några gula slingor syns nu i trädens gröna hår. Ålderdomen har anlänt, men bara för en kort stund. Efter lite vintervila kommer de att ståta lika praktfulla och unga ännu en sommar.

Jag är mycket glad att jag priviligierats med sinnen som vill lägga märke till de naturliga växlingar som ständigt pågår. Och att ha naturen alldeles utanför fönstret är nu något av ett kärt måste för mig. Så har det också blivit med trädgården. Min är väldigt anspråkslös ännu, men den växer och utvecklas hela tiden. Att odla och se hur jag kan stötta naturens egen villighet ger kraft och lust till hela min varelse.

Här sitter jag nu filosoferande och bara är i all enkelhet. Och bättre kan det inte bli. Jag ska ta vara på allt den här dagen bjuder på av tankar, känslor och arbetslust. Kanske blåser jag, om någon timma, ut ljusen och beger mig ut på samlande i svampskogen. Men just nu är allt bara så sanslöst mysigt och skönt. Vad glad jag är att jag bestämt mig för att uppskatta arbetsfriheten, ta vara på den och se den som en gåva.

Gör dig själv en skön dag!

Jägare och samlare

Nu känns verkligen hösten som en hög viskning även på dagen. Visst kommer den småningom en indiansommar, men just nu drar jag in sval, uppiggande luft.

Jag vet inte varför jag får sån arbetslust vid årstidväxlingarna. Kanske beror det på att det blir en förberedelse för det som väntar bakom knuten. När solen denna vackra morgon smyger över trädtopparna i öster, känner jag att planerna ställer sig på rad.

Snart börjar, den för många viktiga, älgjakten. En stund för ett flertal att känna den ursprungliga kopplingen till ett samhälle där behoven var annorlunda än idag. Hos mig aktiveras också dessa gener, men då som samlare. Svarta vinbär vill jag ha till saft. Svampar lockar mig till skogen. Morötter, potatis och purjolök gör middagen vitaminrik. I frysen ligger härliga jordgubbar och blåbär med frostiga höljen. Och om bara en stund kan jag hämta lingon. Så generöst! Det är bara att ta för sig.

Nu eldar jag någon pinne i vedspisen på morgnarna. I vedboden ligger energin lagrad i snygga högar och väntar på att omvandlas och släppas fri. Just nu är jag verkligen rik!

Igår började jag rensa mina rabatter inför vintervilan. Ogräset avlägsnades och ett nytt täcke av fin mull kärrades från lägdan och spreds över det som ska komma nästa vår. På ett år har perennerna vuxit sig ståtliga. Jag kunde dela flera exemplar och fortsätta utvidgningen av trädgården.

När solen nu lyser upp vårt lilla hus, ser jag skuggorna från träden dansa på väggen i kammaren. Idag blir det verkligen en härlig dag att meditera över livets gåvor.

Sol till alla!

Det är känslan som räknas!

Oskar ligger i soffan och sover. Han är förkyld och febrig, så han är här och tar det lugnt idag. Mamman och pappan jobbar förstås.

Jag tittar till honom emellanåt och känner mig lycklig av att få vara med och ta hand om honom.

Igår var vi till Byske och käkade. Därefter åkte vi ner till havsbadet. Vi gick runt lite, tittade ut mot de små öarna i och konstaterade att; "det här är verkligen låga kusten (efter att ha bott nära den höga varianten), och den är också vacker."

En bit upp på stranden finns en stor uppblåst hoppkudde för barnen. Den är rejäl och rymmer säkert 20 personer. Dessutom är det riktigt bra studs i den. Vi klättrade upp där och Oskar hoppade lite. Jag satte i fötterna, böjde knäna, sköt ifrån och studsade ganska försiktigt i början. Ganska snart kände jag ett glädjerus stiga och min kropp ville hoppa och leka för allt den var värd! Tyvärr fick jag hejda mig, eftersom jag förstod ett helt lössläppt studsande från mig skulle göra att de andra skulle kastas av kudden av "svallvågorna". Efteråt konstaterade Pontus och jag att det hade varit grymt att verkligen får gå loss där uppe. Kanske skulle vi kunna åka dit någon kväll;)

I lördags var det riktigt varmt ute. Sådär +27 på kvällen. Jag tog cykeln för att sticka ner till tjärnen och bada. Med klänningen fladdrande över bikinin bar det av. När jag hunnit halvvägs kom två rejäla åskknallar. Snabbt tog jag mig ner till vattnet. Kastade mig i och tog några simtag under ytan av det sammetslena vattnet. Skyndade mig upp igen, la klänningen i cykelkorgen, och med vattnet rinnande ur håret trampade jag allt jag var värd hela vägen hem. En lyckokänsla tog mig i besittning och jag skrattade högt där jag störtade fram under den svarta, varma himlen.

Att bara ta tillvara på alla positiva känslor och låta dem visa sig fullt ut gör glädjen ännu gladare.

När har man allt man behöver?

Sitter här i soffan och njuter av det tidiga morgonljuset. Jag har förmånen att bo i ett hus med fönster åt alla väderstreck. Så solen kan titta in till oss hela dagen, men från olika positioner. Det gillar jag!

Nu när köket är klart har jag äntligen hämtat in och packat upp kartonger som stått i förrådet sedan flytten i fjol. Och det har fått mig att häpna över hur mycket prylar vi har. Jag har nog inte varit fullt medveten om det. Min inre reaktion är en sugande känsla av dumhet och onödighet. Men, som så många andra har vi väl försökt hitta ett sätt att använda våra löner.

Snart är det som sagt val. Och då ska vi välja vilket/vilka partier som ska föra materialismen framåt. För vem jag än röstar på så har de ingen reell systemförändring i sina program. Det pratas vitt och brett om att rädda miljön, men hur stämmer det med att vi ska lönearbeta bort det mesta av livet? För tanken är ju att vi ska arbeta för att kunna köpa prylar som produceras av andra som arbetar. Och eftersom de flesta länder vill göra vinster så ska vi producera så att andra länder kan köpa. Och alla gör likadant. Men, hur länge kan vi ha ett system med det tänket? Och samtidigt rädda moder jord.

Vad händer när vi fått nog av konsumerandet? Hur många blir då arbetslösa? Nu kan vi givetvis också konsumera tjänster, och många sådana är bra och vällovliga. Men om jag behöver konsumera avkoppling som meditation eller träning, jobbar jag inte för mycket då? Missar jag inte hela meningen med att leva?

Min man brukar hävda att lönearbete är ett globalt politiskt grepp för att hålla oss fångna. Jag tror att han har en viss poäng där. Om vi nu har allt vi behöver för att leva ett rikt liv, så kan vi ju arbeta betydligt mindre. Och det gäller en stor del av befolkningen. Men, se det går inte. För jag har arbetat i 35 år och kommer, enligt pensionsbeskedet att få ut ca 8000:-/mån i pension. Men det är om jag fortsätter att arbeta heltid och har en fortskridande löneökning. Fast i fällan alltså! Eller så slutar jag ta så stort ekonomiskt ansvar och ser tiden an.

Kanske har politikerna indoktrinerats av kapitalisterna att tro på att människan skapar sin identitet i lönearbete. Om jag, som i morse kliver upp tidigt,till en dag av frihet från arbete, har jag tid att njuta av att se nattdimman sugas upp från åkrarna av värmen från himlen. Jag ser svalorna samlas på telefontråden, där de tjattrande håller morgonmöte. Kanske talar de om resan söderut.

Grannen som ska ut i skogen stannar till, tar en kopp kaffe, och vi samtalar lågt om hur vackert allt är. Det är som att vi inte vill störa morgonen med våra röster.

Eller som igår när jag kunde hämta Oskar på dagis flera timmar tidigare bara för att jag ville. Vi lekte i sanden, tittade på hästarna, gick ner och badade, tittade igenom växterna i trädgården. När Pontus sedan kom satt han och Larsan vid väggen och samtalade, medan Oskar och jag tog en promenad.

Men, enligt politikerna är det inte bra för människan att leva så. Vi ska lönearbeta för det är då vi blir lyckliga och känner samhörighet. Och för pengarna vi tjänar ska vi bli ännu lyckligare när vi kan köpa fler saker, eller resa bort och koppla av. Men hallå!

Näe, jag måste erkänna att jag känner mig politiskt maktlös. Länge har jag funderat på lösningen, men inte tillräckligt fokuserat för att verkligen göra en plan och sedan handla. Men nu kan jag nog inte vänta längre. Vansinnet håller på att bli för stort.

Och så länge fortsätter jag att bygga min identitet i ro och harmoni.

Så svetten lackar

Nu håller arbetet med reparationen av torpet att vara i hamn. Phuu! Håller på för fullt med städning och iordningställande. Det behövs verkligen en städning nu. Dammet har rullat mellan kartongerna hela sommaren, och i går tyckte jag mig höra att de småpratade med varandra lurvarna. ;)

Efter storsanering glänser nu köket, badrummet och kammaren. Ska ge mig på övervåningen i morgon.

Ute har växterna gjort som de velat. Ingen ansning har hunnits med. Tomaterna har långa grenar som sträcker sig mot husväggen. Men mina citroner gillar läget. Den blommar för fullt och en del frukter är nog att vänta i vinter.

Nu längtar jag mest efter en riktig skön dag i skogen. Plocka lite svamp, sitta under ett träd och vädra doften av mossor och fuktig jord. Höra insekternas surr över bären och se solen tränga sig igenom trädens hår. Det är en genomgripande känsla när alla sinnen är med i en omedveten explosion av upplevelser. Jag har sagt det många gånger förr, men det tål att upprepas; Det bästa i livet är gratis!

Nog tycker jag mig känna att hösten börjat pocka på uppmärksamheten nu. Och det är helt ok. Några tända små fönsterlampor på kvällen ger, tillsammans med stearinljus, en skön och ombonad känsla. Men inte vill jag kura skymning ännu. Lite mer sommar kan jag definitivt klara av.

På något sätt blir "min" värld tystare på hösten. Eftersom jag bott på landet under många år, är det full aktivitet med höskörd m.m. under den intensivaste sommaren. Många sätter sig i traktorerna tidigt på morgnarna för att på våren harva och så, och småningom skörda och plöja. Men den här tiden är det lugnt. Säden är det nästa som står på tur. Men först ska axen svälla till stora, gula plymer innan tröskningen kan börja.

Igår kunde jag se den första stjärnan på himlen. Som om alltet ville visa mig att snart kommer nästa underbara tid.

Och på bordet står rosor och luktärtor.

Att välja väg

Fundera en stund över den här lilla berättelsen.

Det sägs att djävulen en gång satt under ett träd och var mycket ledsen. Ett helgon kom förbi, tittade på satan och sa: "Vi har hört att du aldrig vilar, att du alltid är igång med ett eller annat otyg. Hur kommer det sig att du sitter här under trädet?"

Satan var djupt nedslagen. Han sa: "Det verkar som om prästerna tagit över mitt arbete och jag inte får uträtta något - jag är fullständigt arbetslös. Ibland funderar jag på att begå självmord därför att prästerna gör jobbet så bra."

När jag en gång lämnade kyrkan, var det för att jag tyckte att de förstörde religionen med sina egotrippade hot, krav och ritualer. I grunden uppskattar jag budskapet i alla religioner. Men att några (kyrkorna) lagt beslag på budskapet och förvandlat det för egen vinning är avskyvärt. Av alla människor jag någonsin träffat, är det prästerna, och många av de som kallar sig religiösa, som lever längst från de budskap som finns i kristendom (dom - och döma!), buddism, hinduism, islam, animism m.m.

Nu tycker jag att detta är överförbart på politiken. Många ideologier är i grunden välmenande. Men, de förstörs av politikernas egotrippade hot, krav och ritualer. Nya gemensamma levnadsöverenskommelser måste formas! Kanske kan du och jag bidra med bitar till det.

I antikens Aten och under många efterföljande epoker fungerade eventuellt demokratin (för vissa). Idag är det bara vackra ord som de allra flesta "folkvalda" inte lever upp till.

Jag kan verkligen inte för mitt liv begripa varför kraven på politiker är så små. Om jag ska söka ett jobb som behandlingsassistent så krävs (oftast) utdrag ur belastningsregistret. Och inom de flesta områden krävs idag att du ska ha relevant utbildning (och lämplighet) för att få jobb. Men ska du bli politiker räcker det med att ingå i kloningsrum, eller eventuellt vara med i Robinsson.

Framväxten av demokratin skapade också arenan för retorikens utveckling. Och kanske var det redan där det gick fel. Är det inte så att demokratin bygger på att vi ska ta ställning utifrån vad som sägs och inte efter resultatet av vad som görs. Stora pengar satsas i valrörelsen för att lyfta fram kandidater och budskap. Men, vad skulle hända om t.ex. vänsterpartiet valde att lägga hela sin valbudget på att stötta de som har det sämst (utjämna klyftorna). Och om miljöpartiet räddade regnskogar och hav med sina pengar. Skulle de bli mindre trovärdiga då?

Det är min övertygelse att om vi ska delta i skapandet av en värld för alla, så måste vi se bakom orden. Prova t.ex. att stänga av ljudet under valdebatter och se vad politikerna säger med kroppsspråket. Granska sedan ordentligt vad som verkligen pågår bakom språkkulisserna. Då kanske det blir lättare att avgöra vem du ska rösta på. En annat vägval vore kanske att gå till valurnorna och lämna en lapp med orden; jag kräver att få vara med och förändra det politiska systemet utan att klonas till politiker! Men, kanske har du något bättre förslag. Kom gärna fram med det.

Det är allas vår värld!!

Budgeterna parti för parti i årets valrörelse:

Socialdemokraterna: 70 miljoner

Centern: 65 miljoner

Moderaterna: 50 miljoner

Folkpartiet: 25 miljoner

Sverigedemokraterna: 19 miljoner

Kristdemokraterna: 17 miljoner

Miljöpartiet: 10 miljoner

Vänstern: 9 miljoner

Regn ute, skönt inne

Regnet trummar rytmiskt, men med inlägg av hysteriska solon, mot fönsterbrädan. Skönt att halvligga i soffan och veta att trädgården jublar.

Igår hade jag en riktigt arbetsdag här hemma. Rensade trädgårdslandet (och förberedde inför regnet), torkade fönster och målade några gamla möbler.

Idag är det inte läge att gå vidare med den linjen, så jag har valt inomhushälsa istället.

Med fötterna i ett bad innehållande doftande såpa, kändes meditationen självklar. Mitt sommarblekta hår packade jag in i en örtfärg som kanske återger lite av glansen. Skönt att ägna sig åt sig själv. Det är lätt att glömma det när man inte lönearbetar. Konstigt det där med hur inkörd jag är på att åka iväg och jobba. Men, så har ju det mesta av mitt liv styrts av det.

Just nu längtar jag efter att vårt kök ska bli klart. Röran, som jag tyckte var förtjusande i början, håller nu på att kännas hopplös. Men, det är givetvis väl värt att vänta på.

Sådana här ruskiga dagar känns det så himla kul att ägna tid åt maten. Varma dagar står jag inte gärna vid spisen. Men nu tornar det upp att doften av en riktig gryta skulle göra gott i våra sinnen. Så får det bli.

Mmmm

Medveten lycka

I jordgubbslandet finns lyckan - också! Det nästan gråtframkallande ruset av att tassa ut i det daggvåta gräset, för att hämta eget, ekologisk att ge till min snälla kropp. Sådana är mina morgnar nu.

När gubbarna denna nya dag låg glänsande i filet var det så vackert att jag knappt ville sätta i skeden. Med stor förväntan tog sig handen till sist mot härligheten, förde upp en stor skopa glädje till mitt rosa gap, och åååå!

Första tuggan hanterades försiktigt och långsamt, nästan meditativt. Och så väntade jag, stilla, på vilka tankar som skulle dyka upp. Och där kom de; Hur kan man beskriva smaken av jordgubbar för någon som aldrig smakat dem?

Under hela frukosten koncentrerade jag mig på smakerna och insåg att det absolut inte finns ord för allt. Det allra mesta måste man själv uppleva. Att beskriva för andra är ett bra sätt att umgås, men det kan aldrig ge fulla, sprakande, doftande, ångande bilder i den andras medvetande.

Samma är det nog med lyckokänslor. Kanske uppfostras vi att tro att lycka kommer utifrån. Och vi söker, och kämpar, och blir besvikna. Under mina år på folkhögskolan träffade jag, som jag ju sagt tidigare, många fantastiska människor. Jag vill nog påstå att några av dem förstod att de var Gud.

Att vi är skapare av våra egna liv är nog de flesta överens om. Men hur själva processen går till är mer svårgreppbart. Under en längre tid nu har jag försökt fokusera på vilka tankar jag tänker. Om jag kan skänka kärleksfulla och varma tankar till mig själv och min omgivning, oavsett vad som händer, så är jag givetvis lyckligare. För lycka är ett inre tillstånd. Ett val jag kan göra i varje stund. Kan jag vara glad för andra, och älska människor och situationer precis som de är, finns inget som tär eller lockar till vältrande i elände.

Jag blir allt mer övertygad om att våra tankar är den stora hemligheten som döljer Paradiset. Eller som någon annan har uttryckt det: Helvetet är ett medvetandetillstånd. Om du bestämmer dig kan du sluta drömma helvetesdrömmer, och istället vara i paradiset. Allt finns nämligen inom oss.

Underbara medmänniskor, skapa lycka. Ju fler som gör det desto större inverkan på vår varma moder jord.

Från hjärtat till den som vill ha det!

Svoooch

En gammal vän skrev, för några timmar sedan, till mig på facebook. Det fick mig verkligen att fundera över livet. Jag kan känna att jag är inne på mitt tredje liv nu, i den här kroppen. Såna här gånger har jag verkligen lätt att förstå de som hävdar att även vår vakna tid är en dröm.

Mitt första liv drömde jag som frisör, i ett intressant med kaotiskt och ibland outhärdligt mischmasch.

Via studier bytte jag liv och kom att hamna i Ångermanland. Som folkbildare och lärare i bl.a. personlig utveckling kom spåren att bli helt annorlunda. Alla intressanta samtal med kollegor. Alla deltagare som hittade sina livsinriktningar. Företag och organisationer som verkligen ville förbättra för sina anställda. Ja, det var verkligen stimulerande. Men, plötsligt en dag kom ålderdomen och slutligen döden även i det livet. Och jag kände mig nöjd och redo att födas på nytt.

Tillbaka i Skellefteå startade så det tredje livet. Som jobbcoach fick jag se en annan del av drömmen här. Och med nya ögon tog jag in omgivningar och resonemang om bygden. Just nu väntar jag, som du ju vet, på att just det här livet ska komma framåt även yrkesmässigt. Men jag har en inre frid, och absolut ambition att drömma positiva dagar.

När nu första livet knackade på kom också tankarna på hur man kan överskrida gränserna mellan de olika liven. Kan man gå vidare i nuet med människor som tillhört en gammal dröm? Det här kommer jag definitivt att ta med mig ett tag. Smaka av det och se om det är en kombination som utvidgar det tredje livet. För den första drömmen är ju avklarat, genomlevt och rekapitulerat.

Fred och frid!