Arbetsfilosofi

Så känner jag att det är dags att fundera lite över meningen med arbete igen. Kanske inte helt oväntat då jag nu fått jobb.
Jag hävdar bestämt att den tiden är förbi då man nöjde sig med att arbeta för brödfödan. Nu vill vi ha mening och framåtsyftning också. Väldigt mycket av våra liv spenderas på arbetsplatsen. Efterhand som vi blir vaknare för att leva meningsfulla liv, desto större blir kraven på hur vi ser på medarbetarskapet.
Idag bekräftar en undersökning att speciellt unga kvinnor och människor med utländsk bakgrund ställer ökade krav på meningsfullhet i arbetslivet. Jag är helt övertygad om att det gäller många fler. Under några år har jag hävdat att dåliga arbetsgivare efterhand kommer att få allt svårare att få kompetent och drivande personal.

När jag träffade min nya chef kände jag direkt att han satsar ordentligt på sitt företag, och att han gör det genom sina medarbetare. Han berättade om företagets grundstrukturer, som alla måste bära, och de etiska reglerna som gäller. Som exempel kan jag nämna att vi inte får umgås privat med dem vi ska coacha. Faktiskt inte ens gå ut och äta lunch tillsammans. Det gör det lättare för personalen att förhålla sig professionellt enligt honom. Jag känner att det ligger väldigt mycket i det.
Vi ska ju resa runt en del och därför får vi inte köra för fort. Den enkla förklaringen var att vi inte får bryta mot lagen i arbetet. Men också att han helt enkelt inte har någon nytta av personal som inte kan göra sitt jobb fullt ut.

Men han tog också upp möjligheterna. Han höll det viktigt att det finns stora karriärmöjligheter i företaget. När man lärt sig grunden i jobbet är allt möjligt. Han förklarade det med att om man driver ett vinstgivande företag tar man givetvis tillvara de styrkor som medarbetarna har. Inget kan vara bättre för honom än riktigt duktiga och förbättringsintresserade medarbetare.

När jag åkte därifrån kände jag verkligen att här var filosofin helt annorlunda än inom landstinget. Jag kommer från en organisation som satt chefen i första rummet, trots att han varken haft intresse eller lust för jobbet. Jag har väldigt svårt att tro att privata förtagare skulle tillåta att chefen jobbade hemma halva tiden trots att han inte ens förstått vad verksamheten ska göra. Inom det privata näringslivet har man inte råd med detta. Det får en ju att förstå hur mycket skattepengar som faktiskt försvinner inom stat, kommuner och landsting, p.g.a. att man inte behöver "dra in" pengarna. Bidrag i alla ära, men inte ger det effektiva och kreativa företag.

Det känns verkligen fräscht att möta en ny syn på arbete. Jag kan tänka mig att om inte en snar förbättring vidtas på min gamla arbetsplats så kommer långtidsfrånvaron att öka efterhand. Man kommer också att få ut allt mindre effekt per kapita. D.v.s. allt fler kommer att göra det de ska men inte ett jota mer. De kreativa och drivande slutar. Utvecklingstankarna kommer inte längre att presenteras och ännu mindre drivas. Det som kommer ut av detta är ryktet om en B-arbetsplats. Utifrån det får man givetvis arbetskraft som gärna vill ingå i de systemet. Därmed är framtidsutsikterna förbi.
Det är den faktiska vägen som visas i organisationsanalyser.

Efter att ha varit arbetslös i några månader kan jag trösta er alla med att det finns jobb! Om jag inte varit så nöjd med att vara hemma ett tag, så hade jag haft jobb för länge sedan. Arbetsmarknaden är inte alls så dyster som den utmålas. Varje vecka har jag hittat ett 15-tal jobb som skulle passa mig och min kompetens. Jag lovar dig att den som lägger ner, låt oss säga, fyra timmar per dag på att söka jobb, den kommer snart att ha ett.

Livet först!