Häromdagen pratade brorsan och jag om pappa. Han fyller snart 79 och har haft och fortsätter att ha ett stimulerande liv. Kanske är det som Tom Zacarias en gång skrev i en sång: Jag ville jag vore och visste och gjorde och gumma och stuga och hallonen är mogna. Och jag ber och jag hoppas på mina hundra rader att de ska ge mig tusenmilliarder.
Pappa har alltid styrt sitt liv. Ofta ner till varje segment. Innan något ska hända uttalar han alltid hur han vill att det ska bli. Nu ska vi ha roligt, eller det ska bli förjädrigt spännande, eller guud så läckert det ska bli. Han går alltså alltid in i nya händelser och möten med en bild av hur han vill att det ska vara. Och allra oftast blir det som han trott.
Det är nog först på senaste åren som jag riktigt förstått vilken positiv världsbild pappa gett oss. Han har också, utan att vara eller vilja bli coach, handlett oss till att styra våra liv från första bilden till konkret resultat.
Nu ska jag öva mig i att ta kontroll över mina tankar gällande småsaker. Det är ju det lilla som bygger det stora.
Pappa har också till fullo varit en humörmässig förebild. Det är väldigt sällan som han är på dåligt humör. Han kan vara arg över något, men går aldrig och ältar. Oftast skrattar han och ser fram emot nåt nytt som eventuellt kan hända. Det är nog något jag smittats av, även om det blivit lite nertryckt de senaste åren. Nu känner jag dock att det är tillbaka med full kraft.
Det känns jublande att veta att vart än Larsan och jag vill ta vägen med våra liv nu, så kan vi göra det. Det kan nog inte finnas något skönare i Universum än känslan av att vara på väg dit man vill komma. Att sedan nya önskningar kommer att dyka upp är givetvis en del av charmen.
Om jag nu ska sammanfatta mina känslor så här i början av det nya året så säger jag glädje, lust, drivning framåt. Jag har en underbar känsla av att det här året blir något mycket speciellt.
Jag tittade på månen och tänkte jaaaa, jag lever och kan se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar