Hemma bäst

Så har jag då varit i Stockholm några dagar på utbildning. Det var mycket intressant att lära mer om coachning. Jag måste säga att jag blir allt mer imponerad av det företag jag jobbar åt nu. Allt finns där. Struktur, gemensamt arbets- och förhållningssätt, kvalitetssäkring och en strikt personalpolitik. Framåtanda och innovation är den viktiga stommen som bär resten.

För mig är det underbart att arbeta med individen i centrum och samtidigt ständigt mäta att pengarna används till rätt saker. Det är verkligen inspirerande att tillhöra en branch som inte använder skattepengar till sin verksamhet. Jag blir allt mer övertygad om att stat, kommuner och landsting skulle behöva föra in det tänket. Jag kan säga att jag har insidesinformation nog att påstå att det är ett slöseri utan motstycke inom vissa delar av landstinget. Skulle man lyssna mer på näringslivet så skulle både kvalitet och effektivitet öka med flera hundra procent. En av mina gamla kollegor som satt med i landstingetsfullmäktige hävdade bestämt att organisationen borde läggas ner. Han menade att det är en cementkoloss på lerfötter och att det gått så långt att det inte går att göra annat än att avsluta dumheterna.

För övrigt var vi fler som kommit från folkbildningen till nya jobbet. Vi var rörande överens om att det vi sysslar med nu är mycket mer folkbildning än vad vi tidigare upplevt.

Jag hade några sköna kvällar i Stockholm. Vädret var uruselt. Grått och regn. Vi bodde på Sergel Plaza mitt i stan. Alldeles runt hörnet fanns en fantastisk liten kinesisk teservering. Jag gick dit och beställde en tecermoni. När jag satt där med mitt rykande varma vita jasminte gick Claire Wikholm förbi (Stadsteaterns sceningång låg två portar bortanför). Hon såg sliten ut där hon böjd kämpade i regnet. Jag tänkte på att det i längden inte spelar någon roll vilket arbete man har. Emellanåt kan det kännas tungt och slitigt. Hon kanske var på väg in för att göra sin tvåhundrade föreställning. Då är det nog inte så glamoröst.
Efter teet tappade jag upp ett bad på hotellrummet. Med nyinköpt badskumt dränkte jag rummet med doft av kanel och vanilj. Där låg jag sedan och funderade på hur bra livet är när man väljer de enklaste vägarna.

Idag har jag haft en bakardag. Massor med matbröd och en del bullar blev det. Skönt att vara hemma och kunna göra saker man har lust med.

Livet är en ros men det är bäst att du inte plockar den. Den växer bara när det är kvar på stjälken.