De fyras gäng

Sist vi var hem passade vi på att ta en bild på oss fyra Bergare. Anna var väl inte helt överlycklig över att vi inte hade tid att välja platsen bättre. I bakgrunden ligger högar med material till deras pågående reparationer. Men pappa Alf hade som vanligt bråttom. Han var på väg till nästa livsupplevelse när vi kom på att vi ville ha bilden.

Det är skönt med de frusna ögonblick som foton ger. Jag kan exakt känna samma känsla som jag gjorde när jag satt där, nu när jag ser bilden. Det var ljuvligt att vara hemma och ha alla samlade. Även lillasyster Bea var där.

Allt oftare funderar jag över vad som verkligen är viktigt i livet. När jag nu har glädjen att befinna mig här i denna fysiska kropp kanske jag borde göra fler val. Jag hörde en gång en historia om en indian som ägnade hela livet åt att odla majs. När han sent om sider låg på dödsbädden, så var det enda han kunde tänka på odlingen majs. Det var helt enkelt det som upptagit hela hans liv.

I vinter har jag ju tagit ett rejält steg från majsodlandet då jag bytte jobb. Jag måste erkänna att jag i stort känner mig som en annan människa nu. Friska fläktar har på något sätt fört nya tankar och känslor i min väg. Det känns verkligen som om ingenting är omöjligt. Att jag för ett år sedan höll på att gå in i väggen p.g.a. leda och stagnation är totalt borttvättat. Bara minnena finns kvar. Idag är det positiva minnen. För just dessa tankar och känslor var ju det som fick mig att ta stora, kloka steg framåt.
Ett tag tyckte jag fruktansvärt synd om dem som kände sig som mig, men blev kvar. Det gör jag inte längre. Alla kan vi välja, och att inte välja nytt är också ett val.

Jag kan inte annat än skratta njutningsfullt när jag tänker på att jag kunde ha varit femton år äldre innan jag vaknat upp. Sablarns vad härligt! Varje gång jag tänker detta mår jag ännu bättre!!

Idag är en bra dag och imorgon, och i övermorgon och.............