Ta en paus

Imorse var det grått och mörkt när jag åkte hemifrån. Även idag har jag jobbat ute i Mjällom. Jag kan faktiskt längta efter att åka den vägen så här på vårvintern.
På vägen ut lättade trycket försiktigt. När jag kom fram till den fantastiska utsikten över havsviken kom solen precis fram ur molnen.
Om man då känner mer för livet än att bara köra rakt fram, så stannar man givetvis och njuter.

Tänk så många gånger jag i min förra tolkning av att leva bara skulle stått på för att nå destinationen. Nu känns det som om varje ögonblick och varje möte är spännande och ger mig något. Jag ser verkligen fram emot varje dag. Det är som om min inre känsla ständigt gör sig hörd. Den säger "det händer magiska saker om du bara har tid att se det".

Det är sorgligt att vi ibland hamnar i dåliga cirklar när det mesta känns statiskt och trist. Det är lätt att låta spiralen arbeta sig neråt då. Att man stannar kvar där man inte vill vara därför att det är svårt att orka ett vanligt meningsfullt liv. Det hjälper inte med vetskapen att det är just situationen som suger musten ur en för att man ska kliva av.
Men när vi nu bara kan vara säkra på att vi har ett liv på den här planeten, så är det verkligen slöseri att inte orka leva det fullt ut.
Förr eller senare får man ta sig samman och gå mot nästa öppning. Väl framme strålar livets ljus mot en igen.

Och extra glad är jag därför att jag än en gång sett till att förändra min levnadsberättelse. Inte heller den här gången blev jag ett offer som kommer att beklaga mig för att jag kastade bort min tid. Ännu en gång tar jag lätta steg och jag njuter varje gång jag sätter ner foten.