I väntan på att livet ska börja, eller....

Jag hörde en så bra berättelse häromdan. Jag vill gärna dela den med dig.

Det var en liten pojke som hatade skolan. Han tyckte att den var trist, och ville bara att tiden skulle gå. Varje dag klagade han på hur tråkigt och jobbigt han hade.

En dag lade han sig ner på en äng för att titta på molnen. Där somnade han. Efter en stund väcktes han av en försiktig röst. Framför sig hade pojken en mycket gammal kvinna. "Jag vet hur du känner för livet", sa den gamla kvinnan. "Därför ska du få en gåva av mig." Hon tog fram ett garnnystan ur fickan och gav det till pojken. "När du vill att tiden ska gå fortare ska du dra i tråden", fortsatte kvinnan.

Pojken stoppade nystanet i fickan. Nästa dag i skolan hade pojken tråkigt igen. Han kom då ihåg nystanet och drog lite i det. Plötsligt var han tonåring. Ganska snart insåg han att inte heller det var så kul. Han kunde inte få den flicka han ville ha, så kanske skulle det bli bättre om han var lite äldre.

Han fortsatte att dra i tråden och vips så var han i trettioårsåldern. Nu var han gift och hade tre barn. Barnen stökade mycket och det var alltid massor av saker att göra. Livet kändes alldeles för obekvämt. Nu drog han igen i tråden och kom till 50-års åldern. Nu var barnen utflugna och frun hade tydligen tagit ut skiljsmässa.

Han stannade här ett tag, men blev snart trött på sitt enahanda arbete. Kanske skulle det vara bättre att vara pensionär. Han drog ordentligt i tråden och plötsligt var han över nittio år gammal. Hans hår var grått och kroppen trött och böjd. Han insåg nu att de allra flesta han tidigare känt var döda. Barnen hade han ingen kontakt med längre. Han var en ensam, mycket trött gammal man.

I sin ensamhet tittade han nu tillbaka på sitt liv. Han insåg att han egentligen velat se barnen växa upp och han ångrade att han låtit livet passera.

Han lade sig ner för att sova. Ännu en gång väcktes han av rösten från den gamla kvinnan som gett honom nystanet. "Hur blev ditt liv", ville hon veta. Den gamle mannen erkände att han aldrig kunnat njuta av det han hade haft och därför slösat bort all sin tid på jorden. "Du ska få en ny chans", svarade kvinnan. Mannen önskade då att han skulle få komma tillbaka till skolan och utgångsläget. Och aldrig därefter tyckte pojken att livet var tråkigt och kunde spillas bort.

Jag tycker att den här historien rätt väl beskriver hur många människor kapitulerar under ett väntande på att tiden ska gå.

I mitt jobb möter jag hela dagarna människor som är förtvivlade över den förändring det inneburit att bli av med jobbet. Det allra flesta människor skulle själva aldrig våga sig på en så rejäl förändring.

Transformationen hos mina deltagare verkar komma efter ungefår tre veckor. Det är då väldigt många inser att den påtvingade förändringen faktiskt har gett dem mer livskvalitet. De som tidigare hoppats på återanställning på sin gamla arbetsplats, säger nu att jag skulle inte gå tillbaka dit om jag så blev erbjuden. De har insett hur ett inrutat liv, som har sett likadant ut i många år, faktiskt gör att livet bara försvinner förbi. Det blir inte mycket leva av så att säga.

Det är ett riktigt häftigt jobb jag har. Att se hur så många börjar aktivt välja livet, istället för att fortsätta sova, är en fröjd.

Det får mig också att fundera över mitt eget liv. Det är inte klokt hur jag låtit massor av tid ätas upp av upprepningar. Men nu när jag på allvar insett det, så kan jag ju akta mig för att hamna där igen. Visst är det bra med vissa vanor och rutiner. Men inte är det konstigt om man till sist bryter ihop om man bara längtar efter helgen och när den kommer sover man bort det mesta av tiden.

Livet blir det man gör det till och förändringar kan göra det oerhört mycket mer meningsfullt.