Rekapitulation

Söndagar är härligt avslappnade i sig tycker jag. Det är en dag som manar till lugn och eftertanke. En sorts stillhet ligger i luften. Kanske är det för att jag växte upp i en frireligiös bygd. Synen på vilodagen finns inmejslad. Min familj tillhörde arbetarklassen, men trots det gällde traktens regler också oss.
Jag minns att vi skulle vara finklädda på söndagar och att man inte fick arbeta med något. Långtråkiga dagar med andra ord.
Ingen i min familj var religiös, vilket gjorde respekten för dagen helt obegriplig.

Idag ser jag naturligtvis tanken på vilodag som en nödvändighet i ett samhälle ständigt på språng mot........ja nånting. Idag läste jag en fin historia berättad av en zenmunk. Han satt tillsammans med en kamrat under ett träd och delade en apelsin. Han såg hur kamratens hand var på väg att stoppa nästa apelsinklyfta i munnen trots att han fortfarande tuggade på den första. Munken sa då till sin vän att "om du inte märker att du äter en apelsinklyfta kommer du inte att märka när du ätit en apelsin". Kanske är det så våra liv utspelar sig. Det rinner förbi utan att vi ägnar det uppmärksamhet. Dagarna försvinner, liksom åren. En av de första konsterna vi borde lära våra barn är att ta vara på nuet.

Idag satte jag mig ute vid elden och bara njöt. Så småningom började jag rekapitulera vad som hänt i mitt liv sedan i somras. Det har varit en intressant räcka av händelser och har verkligen fått mig att vakna till från likgiltighetens och slentrianens slummer.
Jag funderade på vad jag har lärt mig av det som skett. När jag tittar en stund i backspegeln ser jag att meningen just varit att få mig att leva igen. Att hitta spänningen i nuet och glädjen i att se fram emot vad som ska komma. Att leva och njuta av varje dag, eftersom det är den jag har just nu.

Jag har också tid nu att fördjupa mig i andlighet och filosofi. Under hela min ungdom var jag intresserad av dessa mer djuplodade aspekterna av livet. Nu är jag tillbaka där igen efter ett uppehåll (eller i alla fall en svacka) på 20 år. En av mina starkaste övertygelser som ung, var att alla religioner stammade ur gemensam grund. När man ser hur lika inuiter, samer, indianer, mongoler och andra ursprungsbefolkningar ser på livets ursprung och mening får man sig en tankeställare. De senare skapade religionerna och livsåskådningarna har tagit med sig en hel del av urtron, men har lagt till specifika ritualer och regler för att kontrollera den befolkningsgrupp de funnits i. Om inte kyrkorna (med alla dess namn) fanns skulle nog tron har enats för länge sedan. Maktsfärer med egenintressen släpper däremot inte kontrollen så lätt.

Nu finns det naturligtvis undantag. Där tycker jag att exempelvis buddismen hamnar. Att hitta en inre andlig ledning utifrån begrepp som meditation, generositet, icke dömande, kärlek och att alla är lika. Det visar snarare tecken på lusten att bygga en fredlig och god värld än att kontrollera andra.

Söndag underbara söndag!