Första snön

Innan meditationen denna morgon tände jag en liten brasa i kaminen. Det är skönt att föras bort av ljudet från elden som sprätter.

När jag sitter i soffan kan jag fortfarande höra det brusande ljudet från vattenfallet. När vinter sedan kommer blir allt absolut tyst här ute.

Det är inte många människor förunnat att få befinna sig i absolut tystnad. Det är en otrolig känsla när du kan höra susningarna av din egen hörsel.

På våren när vattnet börjar rinna igen och fåglarna återvänder blir ljuden nästan överväldigande. Det här är nog svårt att förstå för stadsbor. Kanske är det så att väldigt många aldrig fått befinna sig i tystnad. Vi är så vana vid världens ljud att vi inte lägger märke till dem. Däremot märker alla som kommer hit hur tyst det är. Vi har ingen närhet till större vägar eller annat bakgrundsbrus.

När jag efter att ha suttit i stillhet öppnade ögonen hade det börja snöa ute. Försiktiga dunlätta flingor testade nyfött sina förmågor.

Nog är det förunderligt hur naturen förändras fullständigt fyra gånger per år på våra breddgrader. Kanske vi människor borde göra på samma sätt. Skala av det gamla och förnya kropp och sinne samtidigt med naturens byte av tillstånd.

Varför fortsätter vi att hålla oss likadana hela tiden? Vi kan ju ändra vad vi vill när vi vill. Castaneda säger i en av sina böcker att människor är som ökenråttor. Om du ska jaga en ökenråtta behöver du bara kartlägga dess vanor, som är likadana varje dag. Därefter kan du sätta dig på vakt och fånga den när du vill.

Idag ska jag göra saker på ett annorlunda sätt. Kanske ta på mig den vänstra skon före den högra och annat smått. Jag tror inte att förändringarna behöver vara så stora för att vi ska ruskas om en aning.

Och nu blir det en promenad där naturen står för det, för dagen, nya inslaget.