Mus och människa

I morse hörde Larsan att något föll ner i köket. Väl nere upptäckte han att en mus varit i farten. Den hade försökt gömma sig i korgen med kaffefilter, men lyckades knuffa den över bänkens kant.
Vi vet ju att varje år den här tiden får vi besök av någon liten stackare i jakt på mat. Den här gynnaren hade kalasat på sammanlagt fem stora, snygga, svenska tomater. Några små hål syntes i var och en av frukterna.

Naturligtvis måste man fånga in dem. Det går ju inte att ha möss springandes runt och gnaga på allt möjligt. Vi får se hur länge det dröjer innan vi har den fast. De kan vara riktigt smarta. Nog är de riktiga överlevare alltid. När snön väl lägger sig brukar de inte söka sig in längre. Då matar vi också fåglarna med solrosfrön, så både mat och skyddande täcke finns då ute.

Annars tycker jag att jag bara virrar runt här. Jag kan inte riktigt koncentrera mig, för jag längtar så vansinnigt efter Pontus, Anna och Oskar. Ni vet hur det är då man inte riktigt kan tänka på något annat.
Jag försöker göra mina här-och-nu övningar, och de är sköna avbrott i väntandet. Men så fort jag släpper närvaron vandrar tankarna till att de snart kommer.

Förresten så genomförde jag själv, än en gång, de övningar jag föreslog häromdagen. Jag tog på och av mig skor, jacka m.m. i omvänd ordning. Åt annat än jag brukar till frukost. Ja, vände på ordningen i snart sagt allt jag gjorde. Mycket intressant hur stor del av dagen man egentligen lever per automatik. När man får fokusera på allt man gör upptäcker man det. Samt hur lätt det är att gå tillbaka till det gamla så fort man släpper den medvetna närvaron. Jag ska nog försöka att ägna minst en dag i veckan åt att fördjupa närvaron.

När jag läste Castaneda funderade jag alltid på vad som menades med att vi alltid sover. Att livet är en illusion skapad av vårt eget medvetande. Om du testar den övningen jag beskrivit kommer du nog, som jag, att inse att inte är vi speciellt vakna. Mycket av livet rinner förbi utan att vi ägnar det en enda tanke. Vi kör vårt automatrace mot döden.

Så här uttrycker Hermann Hesse samman tanke i boken Krisdikter och sena dikter:

Hjorten, korpen, ros som brinner,
havsblått, världens bjärta ring:
samla dig - och allt försvinner
i gestaltlöst ingenting.

Samla dig och vänd dig stilla
inåt, tills du insikt når!
Samla dig - och värld blir villa,
Sken till väsen återgår.