Just nu läser jag filosofi. Egentligen har jag alltid gjort det. I Ching hittade mig redan på 70-talet. Jag säger hittade mig, för det var precis vad som hände. Jag gick in på Lagergrens bokhandel i Skellefteå för att köpa ett anteckningsblock. Plötsligt drogs jag mot en bok som jag skymtade i en hylla. Direkt jag tog i den visste jag att den skulle bo hos mig. Och den har gett mig mycket glädje genom åren.
Med sitt blomsterspråk resonerar den om livets alla situationer. Den beskriver livet som samma som allt annat i naturen och att man genom att iaktta detta kan förstå när man bör plantera frön (idéer), låta dem växa, skörda, och sedan låta jorden vila.
I nyare litteratur (I Ching räknas stamma från 3000 f.kr.) tar psykologer, analytiker, läkare och forskare upp ett fenomen som inte varit accepterat tidigare. Nämligen anden.
Många i Sverige har idag lämnat belastningen av kristendomens beskrivning av världsalltets och livets ursprung och mening. Allt fler närmar sig istället den österländska livsåskådningen. Jag tolkar det som att det främst är den absoluta inlåsningen som kyrkan gjort kring kristendomen som inte tilltalar längre. Enkelt skulle man kunna beskriva det som att kristendomen är en, som namnet visar, dömande religion. Den innehåller spännande råd om hur man kan se på livet, men hotar också med helvetet om man inte håller sig inom ramarna.
Men i kristendomen finns också begreppet ande, men i en kanske lite annan tolkning än den jag vill beskriva nu.
De österländska livsåskådningarna talar snarare om att göra inre resor. Att förstå att vi är Gud, eller vad man vill kalla kraften. Att allt är en etthet som inte går att dela upp.
För inte så länge sedan tvivlade många forskare på att kroppen påverkade själen och vice versa. Man delade upp människan i små delar för att kunna koncentrera sig på hur man skulle exempelvis bota sjukdomar. Fortfarande är det ett av de vanligaste sättet att driva läkemedelsforskning. Men numera är det vedertaget att människan är en helhet.
Anden däremot har jag först på senare år mött i litteratur skriven av vetenskapsmän. Jag mötte alldeles nyss en ganska enkel förklaring på hur det kan förhålla sig.
Tänk dig att medvetandet är upplevelsen här och nu. En direkt och omedelbar kontakt i mötet med världen. Det undermedvetna är det som kommer upp med oro, ångest och som gör oss rädda att prova nytt. En sorts ganska hård utvärderare. Det supermedvetna skulle då vara anden. Det är där man hittar den direkta kontakten med "källan". I meditation, flow, intuition eller glädje hittar man sin egen uppkoppling mot alltet. Det flyter på, alla handlingar går lätt och besluten är självklara - liksom redan bestämda.
Kanske tycker du att det här verkar flummigt. Därför vill jag avsluta med att ta dig ännu mer på sängen.
Vet du om att forskare runt hela världen idag söker svar på en fråga som man inte ens skulle vågat formulera inom vetenskapsvärlden för några åt sedan. Frågan lyder; Var finns egentligen medvetandet? Finns det i hjärnan, eller är hjärnan bara mottagare?!!!!
Det är skönt att tänka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar