Igår hann jag inte blogga. Det var så fint väder att jag tillbringade hela dagen utomhus. På kvällen hade jag anmält mig till en träff om nyföretagande. Som ni har förstått är jag lite inne på att skapa en egen firma.
Det var en trevlig och givande träff. Vi var bara två anmälda, vilket gjorde att vi kunde ställa alla våra frågor.
När vi presenterade oss visade det sig att den andra deltagaren, en yngre tjej, också jobbat inom landstinget, men sagt upp sig p.g.a. otrivsel. Konsulten, som höll i kvällen, berättade att hon också, liksom jag, sagt upp sig från sitt fasta jobb då det kom in en chef som inte visste någonting om verksamheten. Hon klarade inte att finnas med i en organisation som hon var säker på skulle gå under genom ett ansvarslöst och inkompetent ledarskap.
Det här tyckte jag var tankeväckande. Sedan jag slutat mitt arbete och börjat prata med folk om det, har det visat sig att många fler än jag kunnat ana, har lämnat sina jobb för att det inte har varit värt det längre. Ofta är det driftiga och energiska personer som inte är beredda att offra sin kraft i en utarmad jord. Det här verkar vara en ny trend. Kanske har det ett samband med att det alltmer verkar gå mot att, åtminstone offentliga förvaltningar, inte förstått att cheferna som anställs måste besitta både kompetens och lämpliga personliga egenskaper. Konsulten hävdade att delar av problemen låg i att olämpliga chefer får utmärkta referenser för att alerta arbetsplatserna ska bli av med dem så snart de kan. På dessa meriter kan de sedan fortsätta försöka förstöra nya arbetsplatser.
Jag tycker att det är hoppfullt att fler lämnar sina jobb när de otrivs. Vi vet ju att exempelvis Danmark har en mycket rörligare arbetsmarknad än Sverige. Människor stannar sällan hela sin livstid på de danska jobben. Det gör att fler jobb blir tillgängliga och då ökar tendensen att byta inriktning flera gånger under livet.
Det skulle vara bra om vi kom dit i Sverige också. Idag känner många sin tvingade att stanna på dåliga jobb, eftersom det är så få platser lediga.
Jag tycker att det här en en politisk fråga. Många politiker och fackliga, även på arbetsplatsnivåer, driver en argumentationspolitik. De tycker en massa saker, men agerar inte för förändring. Att börja med att själv ta ansvar leder ju så småningom till samhällsförändring. Det är ju nämligen vi tillsammans som är samhället. Enbart våra egna ageranden skapar vår personliga framtid. Och när vi agerar tillsammans skapar vi större förvandlingar.
Under den process jag gått igenom för att stå där jag gör idag, har jag varit med om t.ex. fackliga ageranden som man nästan inte kan tro är sanna.
Ta den fackliga representanten som uppmanade oss att agera då arbetsmiljön var urusel. Gemensamt agerande ledde till att vi, genom facket, skulle kräva omvälvande förändringar. Vid träfftillfället bestämde sig dock vår företrädare för att agera på egen hand. Hon framförde helt enkelt inte vår överenskommelse. Där satt vi, och höll vår del av avtalet, nämligen att låta representanten föra vår talan. När hon under sittande möte istället drev sin nyss påkomna linje om att inte protestera, förlorade vi alla möjligheter att komma vidare. Mötet var plötsligt över och hela vår plan var överkörd att en kvinna som fått infallet att strunta i sina medlemmar.
Ickehandlingen, att hålla tyst, låg helt i linje med vår chefs syn på medarbetarskap. Vårt fackliga ombud steg ganska snabbt av sitt uppdrag i facket och sitter nu i ledningsgruppen!
Och chefen kunde fortsätta med sin politik, bl.a. att hota med att de som var kritiska skulle bli varnade.
Med det här vill jag uppmana dig att ta ansvar för dig själv och andra. Det mesta i en sådan förändring ligger i att agera. Det räcker liksom inte med att reagera.
Idag ska jag fortsätta fundera på min företagsidé. Och njuta av hösten förstås. Solen gör våra aspar till äkta guldträd.
Jag ler så länge jag lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar