Igår kväll råkade jag hitta ett underbart tv-program kallat "En annan del av verkligheten". Vi fick följa fem män från en söderhavsö, på deras sökande efter prins Philip. I gruppen fanns bl.a. en hövding, medicinmannen och stammens bästa dansare.
Anledningen till att de vill träffa prinsen var att de tror att han är son till deras gud. De ville kolla om tiden var inne för att återförena England med deras land. Deras tro är att de två länderna en gång suttit ihop, senare glidit isär.
Det var fantastiskt att få ta del av männens tänkande. Som när man fick se dem stå mitt i människorusningen en morgon. Massor av människor är på väg till jobbet och de går fram som ett sillstim. Mycket förundrat säger då dansaren till kameran att, "ingen ler ju? Människorna i England verkar inte vara lyckliga. Varför ler ingen? Någon måste rädda det engelska folket, annars kommer de att gå under."
Eller när de besöker en plats i den norra delen av landet. Hövdingen vänder sig då med självklarhet till den största stenen och säger att; "du är den största stenen och du måste ta hand om människorna i England. Du måste vaka över dem."
Som presenter till dem de träffar har de med sig handgjorda danskäppar. Själva samlar de inga sovenirer. De har inga sådana behov. De är lyckliga!
Ett annat uttalande som representerar deras sätt att se på verkligheten är när de får provskjuta pilbåge mot stillastående mål. Pilbåge är ju deras jaktvapen hemma. Alla skjuter av pilarna med känslan. När filmaren frågar om de alltid träffar svarar ena mannen; "om vi skjuter så träffar vi!" Och så ler han brett och innerligt. För honom finns liksom inte att missa. Han har aldrig lärt sig det alternativet.
Slutligen får de träffa prins Philip för att ställa sin korta fråga som lyder; "är Papayan mogen?"
Lyckliga åker de sedan hem till sin ö där de möts av överförtjusta vänner. När de inför stora hövdingen skulle redogöra för sitt uppdrag fick vi veta prinsens svar. Det löd; "det är kallt i England nu. När det blir varmare kommer svaret." När stammen fick höra detta applåderade alla.
Larsan och jag satt programmet igenom med ett stort leende på läpparna. Det var hjärtat som talade genom ansiktets uttryck. Så fantastiska människor, som skulle kunna lära oss andra så mycket. Så långt ifrån konsumtion, avundsjuka och förakt man kan komma. Jag skulle hellre ha dem som lärare och ta del av deras lyckoskatt, än att trycka på dem Internet, butiker och telefoner. De är vinnarna!
Jag är fortfarande varm i hjärtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar