Stress - nää tack!

Nu är klockan strax efter 7 på morgonen. Vi steg upp kl 5 och käkade frukost med pappa. När han åkte vid 6 -snåret tog jag hundarna på en promenad. Kolla meningarna jag skrivit. Livet styrs verkligen till stor del av tidsangivelser.

Promenaden var, som vanligt, både fysiskt och mentalt stimulerande. Vissa morgnar är det så vacker ute att jag blir tårögd. Tänk vad många som aldrig ger sig tid att uppleva det.

Det som nu kom upp i mitt sinne var tanken på all stress man möts av, särskilt på jobbet. Eller kanske snarare allt snack om stress. Vi vet ju att stress är kroppens sätt att hantera riktigt besvärliga situationer. Stenåldersmänniskan klarade, genom sitt stressystem, att jaga, försvara sig och fly. Så egentligen är det en mycket bra och funktionell autonom reaktion. Kroppen kommer att förändra blodtryck och andning, hormonssystemet hänger med på det behov som blottas och blod omdirigeras från matspjälkning till muskler. Det här är ju toppen de gånger det verkligen behövs. Vi har ju alla hört talas om stordåd, då exempelvis mammor lyft bilar från marken för att få fram sitt barn som klämts fast. Det skulle ha varit omöjligt utan kroppens bidrag via stressystemet.

Nu skulle jag kunna fortsätta med att beskriva hur miljögifter, kyla/värme, starka ljud o.s.v. kan utlösa stress, men det är inte dit jag vill komma. Jag skulle vilja lyfta fram en annan mycket intressant företeelse.

Min pappa har alltid arbetat mycket. Han arbetade 3-skift som elektriker och på "fritiden" drev han en bilverkstad. Dessutom har vi eldat med ved (med allt vad detta innebär), han har fiskat och jagat m.m. Trots detta har jag aldrig hört pappa säga att han varit stressad! När jag tänker närmare på saken, så är det ganska sällan de människor som har häcken full som verkligen springer runt och beskriver hur stressade de är. De kanske inte prioriterar att se på saken med de glasögonen!

Under de senaste åren anser jag att det varit "inne" att säga att man är stressad. Det har legat någon sorts status i det. På jobbet hade vi ett skolexempel. En kvinna som alla visste kom cyklande för att hinna till förmiddagsfikat. Där drog hon en runda och berättade för alla hur mycket hon hade att göra och hur stressad hon var. Dag ut och dag in, år ut och år in. Hur kan det få fortsätta.

För väldigt många år sedan hade jag en period av det som kallades stressrelaterade symtom. När jag i efterhand analyserat vad som hände, och läst litteratur om stress, inser jag att jag helt enkelt inte fullt ut klarade mitt arbete. Jag hade för svåra arbetsuppgifter på en nivå där jag saknade kompetens. Nu menar många stressforskare att det här är en kärnpunkt. Kontrollförlusten. Jag förändrade också tillsammans med chefen mina uppdrag och hamnade aldrig i de djupaste problemen.

Ett förslag till arbetsgivare som vill skapa friskare arbetsplatser måste därför vara att förändra arbetsuppgifterna för dem som alltid är stressade. Förmodligen finns där en klyfta mellan kompetensen och uppgiften.
Jag vill också hävda att tävlingen om vem som är mest stressad måste upphöra. Jag har många gånger upplevt att när jag sagt att jag haft lagom att göra, har det tolkats som att jag nog haft för lite att göra. Man måste helt enkelt säga att man är stressad för att hävda sin egen förträfflighet.

Så man ska inte vara rädd för att ha mycket att göra så länge man känner att man fixar innehållet i uppgifterna. Däremot tycker jag att du redan idag ska sätta stopp för dem som vill få dig att må dåligt för att du är mindre stressad än vad de säger att de är. Låt dig inte dras in i tävlingen!
Le och se!