Tyst kunskap

Genom åren har jag läst en hel del om det som benämns tyst kunskap. När vi varit i vissa situationer många gånger har vi byggt upp en omedveten bank av tillgängliga handlingsalternativ. Det innebär att om jag som lärare hamnar i ett pedagogisk dilemma kommer jag snabbt att kunna hämta ett lämpligt alternativ, ur min lagrade erfarenhet, för att sedan omgående kunna agera.
Man brukar säga att det tar ca tio år att bli expert på ett område. Då är det också lätt att förstå att det under den tiden samlats en del tillämplig kunskap. Det här är en brist hos unga, oerfarna människor som nyss kommit till ett yrke. Oftast brukar det lösas genom att en mer erfaren mentor finns att tillgå.
Jag kan inte låta bli att lyfta fram hur inkompetent man på min tidigare arbetsplats hanterat "hjälpavsnittet" för min efterträdare. Här kommer en ung kvinna, nyss utexaminerad till grundskollärare, och ska arbeta med vuxenutbildning. Hon har ingen erfarenhet av att arbeta med vuxnas lärande, eller utan läroplan. Då väljer man att sätta en kanslist, som har fullt upp med att klara sitt eget jobb, som handledare inom ett område hon överhuvud inte begriper.

Alltför många arbetsplatser fungerar nog på det sättet. Inte konstigt då att människor blir utbrända eller lämnar yrket i förtid.
När jag tänker på hur mycket skattepengar per person deltagarna på min förra arbetsplats kostar måste jag undra om det ska få fortsätta så. Ska jag vara solidarisk och hålla tyst, trots att jag redan för ett år sedan kände att det inte var etiskt riktigt att lägga så mycket pengar på verksamheter så få verkar intresserade av. Eller ska jag agera och lyfta fram vad som pågår?
Vi får se hur jag gör längre fram.

Egentligen hade jag tänkt skriva om synkronicitet idag. Det är dock ett så intressant område att det kommer att kräva lite planering. Så jag väljer att återkomma med det sen.

Just nu övar min man sitt gitarrspel så att talltopparna sjunger. Han har hållit på och spelat i hela sitt liv. Snacka om tyst kunskap.

Se till att må bra!