Arbetsförmedling

Igår gjorde jag mitt första besök som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Jag möttes av en kvinna i 40-års åldern, som formellt guidade mig genom rutinerna. När hon reste sig upp för att visa mig till datorn, kunde jag se att hennes kropp rörde sig långsamt utan energi, axlarna var nersjunkna och ryggen böjd. Hennes ansiktsfärg saknade hälsans tecken.

Efter att jag registrerat mina uppgifter fick vi ett litet samtal. Hon upplyste mig stillsamt om att jag blir straffad i 50 dagar då jag sagt upp mig själv, jag måste söka jobb i hela landet direkt, starta - eget bidrag får bara de som står längst från arbetsmarknaden o.s.v.

Jag tänkte att hon är på arbetet därför att hon inte törs säga upp sig. Hon är beredd att offra sin livskvalitet därför att hon inte när på drömmen om att allt är möjligt.

Kanske borde jag starta en egen arbetsförmedling! En oas för människor som vill kombinera sin livsenergi och sitt engagemang för samhällsutveckling med att arbeta. Ett basläger där man stimulerar människor att odla sina drömmar och tar vara på de resurser som finns hos de allra flesta.
Basläger känns som ett passande uttryck för vad jag menar. Om man ska bestiga Mount Everest så är det av allra största vikt att baslägret är av yttersta kvalitet. Det är där du ska hämta kraft, inspiration och målmedveten för att göra dina försök att bestiga toppen. Efter toppförsöket kommer du tillbaka till baslägret för att vila ut, utvärdera och samla nya krafter.

Likadant är det i väl fungerande förhållanden. Baslägret är den gemensamma yta varifrån man utgår i sina individuella toppförsök. Dit kommer man också tillbaka för att dela erfarenheter och hämta förnyad inspiration.

En arbetsförmedling som fungerade på det sättet skulle förmodligen förändra hela samhället. Om fler fick modet och kraften att pröva sina idéer, istället för att malas ner av ett ineffektivt likriktande, skulle drömmar och människor lyfta.

Det som borde hänt igår var att man sett vilka resurser jag kom in med och ställde till samhällets förfogande. Med ett mindre detaljstyrning, och mer inriktning på helheten som en stimulerande häxbrygd av nytänkande och framåtanda kunde man ha tagit till vara på det engagemang som finns i mig.

I en annan del av förmedlingens reception upptäckte jag en av mina deltagare från fjolårets Hälsohandledarkurs. Det blev ett glatt återseende och en positiv dialog som fick de runt oss att höja på ögonbrynen. Hon berättade att hon var på väg att förverkliga den dröm som just nu ligger närmast, och att hon använder arbetsförmedlingen som språngbräda. Hon har lärt sig att navigera bland krångligheterna utan att duka under.
Här fann jag det som borde uppmuntras och förstärkas! När jag skulle gå såg jag att hon satt djupt försjunken i sitt personliga brev. Hon hade visat mig det tidigare och det var fullt av positiva uttryck om glädje inför det förestående.

Kanske är det så att de som redan hittat ett sätt att förse sig själva med näring kommer att klara samhällets formella struktur. Men alla andra då? Genom åren har jag förundrats över alla underbara människor som med lysande ögon berättat om sina fantastiska utvecklingstankar. Om detta tas tillvara och sprides som kollektivt hopp om en ljus och spännande framtid, så kommer samhället att blomstra. Och samhällets färggranna rabatt består av enskilda blommor i grupp!
Leve livet!